I veckan har jag funderat på hur betoningen i kyrkan ofta ligger på vad Gud gör och hur det kanske vore bättre att istället tala om den Gud som Är.
Att tala om Gud som den som Är, är “good enough”. Man slipper mycket av ängsligheten att ständigt försöka hitta resultat av Guds görande, min egen andliga upplevelse eller frågan varför Gud gör eller inte gör den han enligt min uppfattning borde göra.
Gud gör genom sitt är (varande). Om Gud bär upp sin skapelse så inkluderas min andning i det. Och om min andning är medräknad i det så följer även hushållsekonomin, barnens väl och ve, bilens möjlighet till att fungera och grannens eventuella godkännande av mitt senaste tillbygge på huset.
Att Gud Är utesluter inte ett direkt ingripande, en stark upplevelse eller ett tilltal. Men jag tänker att det är lite som med mina barn. Dom är och kommer alltid att vara mina barn. Och när kvällsstormen har lagt sig, barnen ligger stilla i sina sängar och man sitter i sin fåtölj och andas ut då är känslan av tillhörighet enorm.
