Gör tron på Jesus oss till lyckligare människor? Läser jag i
Nya Testamentet är det ju rätt så klar skillnad bland lärjungarna före och
efter påskdagen. Det går inte att komma undan att det finns en förändring i
Paulus liv före och efter resan till Damaskus. Jag tror att det finns
oräkneliga exempel på människor i bibeln och den efterföljande erfarenhet i det
som kallas kyrkohistorien, där man går från botten botten till toppen toppen.
Och de tillfällen då jag stannar upp, tänker efter vad tron
på Jesus innebär, så är det inte direkt småsaker det handlar om. Gemenskap med
Gud, förlåtelse, befrielse och upprättelse som människa, ett sammanhang där jag
har en uppgift, evigt liv och ett återseende med de som gått före, erfarenheten
av att mitt liv och min livsvandring ligger i Guds händer etc etc.
Gör tron på Jesus mig lyckligare som människa? Nej, jag
skulle inte beskriva det så. Faktiskt inte. Jag
kan ibland uppleva lycka när jag kastar mig i en stor våg, står på en
bergskant, när jag till och från tappar taget om tillvaron och ändå upplever
mig vara omsluten av Guds omsorg, kör en bil utan tak en varm sommardag, pussar
ett sovande barn god natt, möter en gammal vän.
Lycka är för mig så pass tillfälligt att jag har svårt att
säga att Jesus på något sätt gör mig lyckligare som människa. Ibland kan jag
känna lycka över Guds närvaro i mitt liv. Men oftast är det lika länge som en varm
vindpust, ett fågelkvitter en vårkväll. Påtagligt, verkligt och samtidigt en
synnerligen tillfällig och övergående upplevelse.
Ibland tror jag att jagandet efter lycka kan hindra mig i
min vandring med Gud. Tron på Jesus innebär även långa tider av ”själens dunkla
natt”, en kallelse att gå en annan väg som är allt annat än bekväm, att vårda
och värna sin urskiljningsförmåga och ta dess konsekvenser i olika sammanhang.
För mig bär ord som tillit, förtröstan, försanthållande
långt , långt längre.
