Jag har två väninnor. Två kvinnor som jag har en otippat
speciell relation med. Vi träffas nästan varje dag, men vi känner inte varandra
jättebra. Men jag tror att vi nått nivån av ömsesidig respekt.
Det började dock något taggat. Ny i villa tänkte jag att
äppelträdet skulle se grymt fint ut om man klippte ned det som ett Bonzaiträd.
Frågan från en av mina blivande väninnor: Vet du verkligen hur man beskär ett
äppelträd? Nu snart tre år senare efter rehab av en aborist så kanske det blir
äpplen igen. Anyway.
Nästa projekt i villakvarteret var häcken. Hade en vision av
att den skulle bölja fram i vågor. Detta motsvarar ungefär det jag läste om “revolution
in the UK”: ”Cup of tea? No, thanks.”.
Men så kom det: Saved by the bell. Jag planterade en lång rad
av rosor utmed husväggen. Fel tid, fel klippning, fel jordmån, fel rosor och
alldeles för torrt. Och drog till Frankrike när jag egentligen skulle varit
hemma och vattnat blommorna.
Det är då undret sker. De växer, de spirar, de slår ut. Inte
en gång, utan gång på gång. Och jag får inte bara pris av passerande flanörer,
utan även av mina väninnor. Jag raljerar inte. Det betydde otroligt mycket. Där
någonstans, tror jag, började en ömsesidig respekt.
Då tänker jag på Aasulv Lande, professor i missiologi på
teologen. En av hans dängor var: ”Witness by presence”. Ungefär: Du vittnar om
din tro genom att vara där du är och den du är. Självklart är det inte hela
sanningen, men jag gillar det. Alla kan babbla, men lever du ett liv i närvaro
av andra, så ser folk rätt snabbt vad som är äkta och vad som är skillnaden
mellan slogans och det som är genuint.
Min kära pappa gav oss orden om staden på berget vid vår
vigsel. En stad på berget kan man inte dölja. Då fattade jag inte riktigt vad
han sa. Hade kanske annat att tänka på. Sakta börjar jag ana vad han menade. Befriande.
Jag ska tacka honom den dag vi ses igen.
