Det skulle ju inte bli en blogg där jag talade om
Gud, kyrkan, Jesus, frälsning etc. Det skulle ju vara lite “everyday with
a twist” över det hela.
Trav: Man åker häst och vagn runt och runt samtidigt
som man slår den med en pinne. Och då kan mahaftgaiurklataattmmb
Jag har en vän och hon är typ 90+. När vi träffas
låter det så här: Jag: Tjena, läget? Hon: Jo, Mikael, Du vet att Jesus har gjort mig ren i
Lammets blod och därför kan jag frimodigt blicka mot himlen och Lammets tron. Jag: vad bra.
När hon säger det så är det relevant i varenda
molekyl i kroppen. En enorm integritet. Och jag blir uppmuntrad.
När jag började arbeta i Svenska kyrkan förstod jag
inte varför man ofta behövde låta som Kalle Anka när man sa namnet Jesus. Jesus
blev ofta Mesus. Alltså de tillfällen då man inte hade handboken, läste böner
eller bibeltexter framför sig.
Länge tänkte jag att det var konstigt. Börjar ana något annat. Det kan lika gärna
vara en markör: Hit men inte längre.
Clownenskyddarsyndromet.
Som präst hatar
man trivialisering av trons innersta väsen.
Behöver påminna mig själv om att även en
kyrkoarbetare behöver ibland ges lite tid. Man vet aldrig riktigt vad som pågår i en
människas liv.
