Jag känner igen sorgen i havet. Det slog mig idag
att havet faktiskt beskriver sorgens väsen, hur man kan uppleva och förhålla
sig till sorgen, på ett väldigt igenkännande sätt.
Havet liksom sorgen är ju både det som ögat söker
samtidigt som man skyr det. Både okänt och hotfullt och samtidigt otroligt
mäktigt och vilsamt.
Sorgen kan upplevas som både hotfull eftersom det
gör ont samtidigt som den har ett vackert drag över sig eftersom det är en sund
reaktion på att man har förlorat något som man hållit av.
Det är som om närvaron dröjer sig kvar.
Spafford skrev nån gång i mitten av artonhundratalet “When sorrows like sea billows roll…”.
Står man på stranden
någonstans vid stillahavet kan man se hur vågorna rullar in. Långa rullningar
som drar upp något sorts vattendis. Vågen liksom sorgen kan rulla över en på
något sätt, omöjlig att stoppa, för att sedan avta.
Badade en gång i
södra Italien. Kom lite för långt ut och vågorna välde över en och plötsligt
tappade man fotfästet. Våg efter våg. Till slut visste man knappt vad som var
upp eller ner.
Gillar och promenera
på stranden vid Ljunghusen. Vissa dagar kommer det små, små vågor som bara slår
upp lite. Och så rasslar det lite i sanden när den går tillbaka. Låter lite som
det kluckar.
Ibland ligger den
småländska sjön alldeles stilla.
Förlust handlar inte
bara om döden. Lika gärna vara brustna relationer, drömmar som gick i sank,
livet som går, förlust av en plats, minnen av en barndom, fel plats på fel tid.
Fick chansen att fira
mässa vid en sjukbädd igår. Otrolig upplevelse att rent fysiskt få se
livsglädjen återvända i en människas liv. Det var som en stor våg rullade in i
det kala rummet. Det var inte en sorgens våg. Förklara det den som kan.
När jag passerade
Åkarp på cykeln på väg hem såg jag att rapsen började blomma och en svag söt
doft slog emot mig.
Spaffords poäng: It is well with my soul.
