Cyklade ner till stan för att lämna in deklarationen. Sista
dagen som vanligt. Pappersdeklaration. Skulle ett ärende till banken. Det
skulle andra med så jag tog en kölapp och gick över till bokhandeln.
Ögonen föll på ”Det bländande mörkret. Att upptäcka den
stora glädjen” av Owe Wikström. Bläddrade lite i den, köpte den, hoppade över banken, cyklade hem och la mig i soffan.
Han pratar en massa. Han talar om sorgen människor kan känna
över sin egen smygande likgiltighet. Tidigare patos, både politiskt och
religiöst har ersatts av någon sorts livsåskådningsposition. De har blivit
betraktare.
Vidare talar han om livets första och grundläggande mål. Att
det helt enkelt handlar om att leva. Att den klassiska traditionen hävdade att
kärleken till livet självt egentligen är kärleken till livets upphov, Gud.
Det är skillnad på individualitet
och personlighet enligt rysk filosofi.
Individ som en del av kollektivet och personligheten såsom han är en del av den
gudomlige. Människan är absolut unik och detta autentiska och kreativa måste
stödjas.
Människan kan vägra att försvinna in i ett kollektiv, lydig
och organiserad. Andligheten är enligt Owe anarkistisk, motsträvig och
profetisk. Institutionalisering kan ibland leda till andlig utarmning.
För länge sedan fanns det en kvinna som hette Birgitta. Lite
senare blev hon kallad den Heliga Birgitta: ”Visa mig, Herre, din väg och gör
mig villig att vandra den” var hennes bön.
För varje människa finns det en alldeles egenartad väg som
var och en har att följa. Och detta är en väg som man bara kan upptäcka om man
försöker skilja sig själv från andra.
Och här sitter jag, vit medelålders man i min villa med Volvon
utanför, grillen på verandan, studsmattan på gräset och deklarationen inlämnad. Sjukt motsträvig, anarkistisk och profetisk.
