När jag skulle cykla hem igår kom regnet. Passerade
Södervärn och föll för ingivelsen att parkera cykeln och ta bussen. Ibland vill
man ta ut sin hjärna, betrakta den, fråga den: Hur gick signalerna, kära hjärna, när beslutet
togs att parkera cykeln på Södervärn för att dagen efter komma och hämta den?
Tänkte du att den skulle stå kvar? Jag hann äga cykeln nästan en månad. Eller
cykelen som man säger i den här stan.
Anyway, kyrkan är också en tjuvarnas marknad. Läser
man böcker som berör kristen tro så är det ju ingen som kommer med något nytt.
Man snor ju det redan sagda. Och det är som det ska.
Man tar ju av det som redan har sagts genom
historien, plockar upp det, putsar av det, klär det i en ny språkdräkt och
levererar.
Åter till Owe som skriver en massa i sin bok: ”Du
måste göra en lugn och kontinuerlig inventering av de ting du anser dig behöva
för ditt arbete och uppehälle, så att du efter hand kan utesluta det som inte
är väsentligt utan ett hinder”. Känns det igen från typ 300-talet?
Owe vidare: ”Böcker, möbler, papper, kläder och ting
kan bli till blytyngder genom sin blotta närvaro. Därför: Ge bort, släng och
prioritera.”
Men ta cykeln då. Det känns lite som profeten Jona.
Irritatio.
Owe sista: ”De saker, människor och idéer som man
möter måste få existera med sin egen rätt och inte bara som spegelbilder av ens
egna behov.”
Naken kom man, naken går man. Däremellan blir man
sjukt påmind av detta faktum.
