Jag
bodde i London när Prinsessan Diana tragiskt omkom i en bilolycka i tunneln
under Pont d’Alma i Paris. Några dagar efter sneddar jag över Kensington Garden
på väg till Kensington Highstreet och passerar Kensington Palace där det ligger
drivor av blommor framför grindarna.

Fram kommer det ett tv-team och ställer
några frågor om drottningens ovilja att flagga halvstång på Buckingham Palace.
Jag säger något som jag knappast minns. Eller vill minnas.

När jag sedan kommer
hem på kvällen ringer en vän från Costa Rica och säger att hon sitter och
tittar på TV. Och där är jag och tycker till om drottningens flaggning.

Igår var
det dags för premiärturen med folkabussen efter byte av vindrutan. Turen gick
till Södra Sandby (man måste alltid kunna ta Skånetrafiken hem igen om behov
skulle uppstå).

När jag står vid korsningen börjar det bolma rök ur avgasröret
och hela Södra Sanbys centrum försvinner in i nån sorts dimma.

Jag
rullar av vägen och låter dimman lägga sig. Då ser jag upp mot busskuren hur
samtliga står med sina armar i luften och telefonerna vinklade mot folkabussen.

Det som för tio år
sedan krävdes ett tv-team räcker det idag med en liten telefon. I fem
versioner.

Klick, klick. Statusuppdatering.

Anyway,
jag kör upp till macken vid infarten till byn. Behöver olja till motorn
eftersom åtgången just ökade med 15000 %.

Där blir
man glad. Genuint glad. Inne på macken börjar man prata om bussen. Vilken
fantastisk bil! Från 1981? Jag säger att den är lite rostig, ryker en aning och
går sällan längre än nån mil åt gången. Och de följer med ut på parkeringen,
uppmuntrar, talar väl om bilen, delar sina bilberättelser och tycker att jag
ska komma till Löddeköpinge nästa tisdagskväll då entusiasterna träffas.

Kanske.
Det är ju lite långt.

Det är
skillnad i synen på bilar när det gäller macken i Södra Sandby och tveksamma
grannar i Lund.

Frågan är om man kan göra teologi av det. Tveksamt.