Igår vinkade vi hejdå till vår amerikan i sin röda Club Mini som drog vidare till Litauen.
Lite senare på kvällen rullade nästa gäster upp på gatan. Denna gång i en blå Club Mini.
Två damer från London ”on a road trip to Norway”.
De hittade ingen mataffär så de fick med sig lite lasagne, en gurka och messmör till garaget.
Idag låg det en flaska Cava innanför kattluckan och ett meddelande: U are legends.
Uppmuntrande på något sätt.
Kyrkans historia återvänder ständigt till detta resandet. Uttryck för det inre livets mognad. De talas om vägar, stigar, labyrinter och ordningar.
Kanske handlar det om människans behov av att se mönster, försöka ana nån sorts väg framåt, och att försöka förstå vad man själv har gått igenom.
Det är kyrkans historia det. Han som är själva utgångspunkten för historien talar aldrig om någon ordning. Han talar om efterföljelse. Den enkla uppmaningen: Följ mig.
Befriande på något sätt. Man vet aldrig var man hamnar. Och så slipper man lägga nån värdering i människors livsval, vart de väljer att flytta, vilket jobb de får, utbildning som de lyckas ta sig igenom. Skönt.
