Det finns en berättelse som knappt hörs.
Det finns mycket man kan tycka och tänka om Svenska
kyrkan. Och det är just det man gör, man tycker och tänker om Svenska kyrkan.
Det är upplevelsen av vilsenhet, pengar, statistik och politik. Ja, det finns
en nästan outsinlig källa på saker man kan reagera på. I know. Trust me. Det finns
dock en risk med detta. Klagandet är en sur brunn.
bland kan
jag tycka att det blir obalans och att dessa kristenhetens språkrör missar den
andra berättelsen. Den som knappast märks, den som inte blir till statistik,
den som inte syns men likväl är otroligt påtaglig.
Den högljudda tystnaden (ord stulna från Den dolda dörren. Om undran inför döden).
Sätt dig en dag i Lunds domkyrka och du kommer att
märka att det rör sig otroligt många människor i pelargångarna med en enorm
gudsnärvaro i sina liv. Dock väldigt stilla och blir sällan någon statistik.
Kom ut till förorten i Malmö och möt de människoöden
som väller över oss i soppmässan. Människor som vi delar bröd och vin med utan
att fråga efter bakgrund, åsikter eller erfarenheter. Där om någonstans som Kristus
blir brutalt påtaglig. Dock väldigt låg glamfaktor.
Möt den människa som efter begravningen av sin
närmsta står utan en enda anhörig eller vän. Mänsklig kontakt som till slut har
reducerats ner till en kommentar vid frysdisken på Ica.
I veckan
pratade jag med glada mamman på telefon som ville döpa sitt barn. När jag hade
lagt på ringde det igen. Samtalet som följde var en pappa som ville jag skulle
begrava deras lilla dotter. Glädje och sorg kan vara väldigt fysiskt.
Angående kallelsen: Varken omständigheterna eller
sammanhangen är grunden för en persons kallelse. Det är den som kallar.
Angående kyrkan: Att dela upp kyrkan i grupper som typ pingstkyrka, katolska
kyrkan eller svenska kyrkan är ett praktexempel på världens bortvändhet från
Gud. Självmål. Angående klagandet: Urskiljningsförmåga är ofta en gåva.
Det känns som om man är lite förtröstansfullt
irriterad idag.
