Var på skolavslutning idag. ”Välkomna till skolavslutning.
Vi ska sjunga om frukt.”
Toppen tänkte jag och undrade i min medelsålders skalle vart
språket tog vägen. Banan i utbyte med ”…nu nalkas ljuva sommar…lust och fägring
stor… med lust och livlig…”. Pisa humba humba.
Och fel hade jag. Ännu en gång.
Min fru förklarade vid kvällsmaten att de hade jobbat med
teman, genomtänkt musik och sjungit både blomstertid och en vänlig grönska. Det
var bara det att jag inte var med hela tiden.
I vår har det poppat visdomsord i vanlig ordning på Fb. Ett
som har fastnat har varit att inte döma någon för man vet faktiskt inte vad som
pågår i en människas liv. Rätt så.
Det kan vara så att någon som bor på soffan i parken hade
finaste bankjobbet, blev sidsteppad, tappade huset, bilen och till sist
familjen. En annan som slänger fram frågan varför hon behövde dö så man blev
ensam med barnen.
Man vet aldrig vad som pågår i en människas liv.
Var på kurs i tisdags. Man har gjort undersökningar om när
vi är som sämst på att lyssna. Sämst är vi hemma följt av flygvärdinnornas
instruktioner om flytväst och syrgasmask.
Varför är man som en dammsugare efter information och
intryck samtidigt som man undviker att lyssna? Du paradoxala varelse.
Rensa ut, hör jag Owe Wikström säga ännu en gång. Kanske
dags för det.
