Torsdagmorgon 05:10. Står vid diskmaskinen som gett upp pga
av ålder och tittar ut på carporten. Det läcker vatten genom taket rakt ner på
cykeln som har punktering. Andra dagen in i fastan. Toppen. Sätter på
kaffebryggaren.
Yepp, fastan är här. Tiden för att skapa yta och utrymme hos
mig själv. Dags att montera ner störande konstruktioner i ens liv.
Dags att syna ekorrhjulet.
Ekorrhjul är ursprungligen en beteckning på en roterande
trumma, oftast av ståltråd, som var en inredningsdetalj i burar där man höll
ekorrar som sällskapsdjur. Förmodar att man kom fram till att det inte var
riktigt värdigt att ha en ekorre springande på det viset.
Nu för tiden har man kanske andra gnagare som springer runt
i hjulet, typ en hamster. Om det är värdigt eller ej har jag ingen åsikt om. Vi
tar ibland hand om grannens hamster och det enda jag vet är att en hamster ska
mina barn inte ha.
Problemet är när jag använder bilden av ett ekorrhjul för
att beskriva mitt liv. Jag anar att det inte är en värdig beskrivning av livet
då jag är mer än en gnagare. Rimligen borde alla varningsklockor som i ett
engelskt klockspel flyga ur tornet av allt klonkade.
Utmaningen är ju att primus motor av hjulet är ju jag själv.
Vad händer om jag slutar springa i hjulet? Troligt är väl att jag till en början
ramlar runt som i en torktumlare. Till en början borde det rimligtvis göra ont.
Johannes av Korset inskärper hela tiden att det vi kallas
till är öknen, själens dunkla natt och det är som det ska. En boll Johannes
sparkar iväg och som fångas upp 500 år senare av Henri Nouwen i boken ”The wounded healer”. Skönt att man är
befriad från att försöka sälja in Gud i människors liv.
Slutsats 1: Inledningen av fastan borde göra ont. Slutsats
2: En fungerande diskmaskin är ingen mänsklig rättighet. Slutsats 3: Det är
fortfarande bara dag två i fastan.
(Nouwen has
come up with a balanced and creative theology of service that begins with the realization
of fundamental woundedness in human nature. Emphasizing that which is in
humanity common to both minister and believer, this woundedness can serve as a
source of strength and healing when counseling others. Nouwen proceeds to
develop his approach to ministry with an analysis of sufferings — a suffering
world, a suffering generation, a suffering person, and a suffering minister. It
is his contention that ministers are called to recognize the sufferings of
their time in their own hearts and make that recognition the starting point of
their service. For Nouwen, ministers must be willing to go beyond their
professional role and leave themselves open as fellow human beings with the
same wounds and suffering — in the image of Christ. In other words, we heal
from our own wounds. Filled with examples from everyday experience).
