– Försöker du hoppa upp till Gud, ropade grannen när han såg mig studsa runt på studsmattan med barnen.
– Behövs inte, Gud är här. Inkarnationen kallas det. Vi behöver inte hålla på och hoppa för att nå Gud.
– Vad?
– INKARnationen.
– Jasså, jaha.
Joan Osborn på radion i bilen på väg ner till Österrike någon gång tidigt nittiotal om jag minns rätt:
“What if God was one of us
Just a slob like one of us
Just a stranger on the bus
Trying to make His way home”.
Arvet, barndomen, upplevelsen, traditionen har en förmåga att både hjälpa och stjälpa.
Att hålla fast för mycket och för länge eller för kort och för lite är två diken som båda riskerar skicka oss in i cynismens dimma.
Då är inkarnationen ett bra motgift.
Jag fick retirera från studsmattan. Sommaren 2016 är sommaren då mina barn tillsammans lyckas brotta ner mig.
Eller samme granne som klagade på att backen upp till kvarteret blir brantare och brantare för varje år.
Troligtvis en eskalerande landhöjning.
