Hade som förslag att vi kunde titta på Paddington tillsammans. En söt liten film och rätt rolig.
Det slutade med att vi såg Skyfall.
Tiden går.
När James Bond och Q introducerar sig för varandra på National Gallery i London sitter de och betraktar en målning. Om jag minns rätt var det en målning av Turner. En bild på ett större skepp som bogseras bort för skrotning av en mindre båt.
“The 98-gun ship ‘Temeraire’ played a distinguished role in Nelson’s victory at the Battle of Trafalgar in 1805, after which she was known as the ‘Fighting Temeraire’. The ship remained in service until 1838 when she was decommissioned and towed from Sheerness to Rotherhithe to be broken up.”
Nu kanske bör det här med Paddington vs. Bondfilmsvalet läggas på en rimlig nivå. Även om man ibland har känt sig som ett “98-gun ship” under barnens uppväxt.
Jag somnade strax efter det att någon satt och betraktade en Modigliani. En av mina favoritmålare.
Och om konsten att vara kyrka? “… stärk vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek.”
I dagar som dessa när orden på något sätt stannar upp och inväntar erfarenheten har kyrkan en unik möjlighet att visa på sin resning och sitt signum.
“Vi tackar dig för din förlåtelse, stärk vår tro, öka vårt hopp och uppliva vår kärlek.”
Det befriar på något sätt kyrkan från cymbalklonkandet.
Ernst Billgrens bok “Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor”:
Fråga 14: Hur undviker man misstag? Kort svar: Gör inte det, det är ett misstag.
