Jag har 143 brev i min bokhylla. De är skrivna mellan 1963-66. Har aldrig brytt mig om att läsa dem. Tills nu.
Jag känner igen tankemönster. Jag känner igen formuleringar. Det är någon som betraktar livet som det utspelar sig där och då följt av några ord om Gud.
Det är nästan som en blogg fast för femtio år sedan. I pappersform.
Stockholm 4 Februari 1966: “När jag för en stund sedan slog upp morgontidningen, möttes jag av förstasiderubrikernas verkliga nyhet. MJUKLANDNING PÅ MÅNEN!
…det är inte bara månen som har stormarnas ocean. Det finns också bakom revbensgallret hos en människa…”
Stockholm 15 Oktober 1965: “…då jag var på väg ner nerför trapporna, kom jag i hastigheten att kasta blicken ut genom ett avtrappfönstren. Vad jag såg var vackrare än det vackraste konstverk. Jag såg kvällshimmelen i flammande färger och Tyska kyrkans smäckra torn, flankerat av Riddarholmskyrkan och Storkyrkan, dra ner himmelsk välsignelse över Gamla Stans husmassor, liksom en åskledare drar till sig urladdningar från molnen.
… Vart tog nu den himmelska synen vägen, som visade sig för oss i ett sjukhusfönster på Ersta? Var det bara en tavla, som var njutbar på avstånd, men som inte kunde fångas av dem, som skyndade fram på de mörka gatorna eller bodde med fönster mot bakgårdar?
Stockholm 17 Juli 1964: “Sommar i stad. – Ja, det kan vara både tjusande och prövande. De flesta av oss längtar väl i alla fall ut till naturen för att med alla våra sinnen få förnimma växtkraften i det som spirar och grönskar. Men alla har inte möjligheter. Kanske är det därför man ser så många blommande balkonglådor.
…Under perioder av prövningar och svårigheter känner vi oss kanske som klängväxter, som inte fått något fäste. Det vi grep tag i av uppmuntrande ord och liknande, upplevde vi som att gripa efter såpbubblor”…
Stockholm 18 Augusti 1963: “Det kom så plötsligt, det våldsamma skyfallet haromdagen. När de tunga dropparna överaskande började falla, sökte var och en att påskynda sina steg för att om möjligt hinna undan det hastigt uppdykande regnvädret.
Men förgäves.
I ett nu smattrande regnet mot gatstenarna och trottoarernas människoström trängde in under skyltfönstrens markiser och portuppgångarna. Nästan samtidigt nådde vi den skyddande porten, jag och en för mig okänd äldre herre. Vi växlade några ord om hur opålitligt vädret hade blivit mot det tidigare stadiga solskenet. -“Ja, det kom ju oväntat”, konstaterade mannen.
Och så tillade han: “Det mesta i livet kommer oväntat.”
…”Kanske hade han rätt. De flesta människor har bestämda planer och förhoppningar för sitt liv. Men det kommer ting och förhållande in i bilden, som gör att livet blev något helt annat än det man hade tänkt sig”…
…” Men det finns det ett sätt, på vilket man kan se livets många missräkningar och ändå inte resignera, eller se fram emot en okänd framtid utan att behöva frukta: ett liv med Herren… “Frukta icke, ty jag är med dig, var ej försagd, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, Jag hjälper dig dock, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand”.
Varje brev avslutas med orden
Eder tillgivne Einar Göth
Breven var skrivna till de som låg inlagda på Ersta sjukhus i Stockholm under de år min far var sjukhuspräst där.
Minfält. I pappersform.
Formuleringar, tro, uppväxt, bilder, arv, urskiljningsförmåga, relationer, pappa, tankemönster, närhet, distans, far-son, uppbrott…
Men framför allt en djup tacksamhet…
Kommentarer undanbedes vänligen men bestämt.
