Vinkade av familjen som tog tåget upp till Småland. På
söndag eftermiddag kommer jag efter då semestern börjar.
Det vill säga om Herren dröjer och jag får leva. Låter som
en kyrklig dänga. Men återigen dras jag till bilderna i Nice.
Känner sorg. En enorm sorg. Känner sorg över familjerna som
gått sönder, livsvandringar och livsberättelser som så brutalt blåstes ut, vänner
som skildes från vänner, glädjen som på ett ögonblick byttes ut i kaos, lidande
och bottenlös förlust.
Känner vrede. Inte så mycket mot killen som körde lastbilen.
Mot honom känner jag bara vanmakt. Min vrede är riktad mot de religiösa och
politiska makthavare som i sin ondska duperar människor att begå illdåd i
religionens namn. Dårars dårar. Känner vrede över föraktet för människovärdet. Lives
matters.
Känner rädsla. Inte så mycket över döden. Mer en rädsla att
rädslan i sig själv skall få en större plats i mitt liv. Jag vill flyga till
andra platser. Jag vill att andra skall flyga till andra platser. Jag vill att
andra ska flyga hit och dit. Mötas, se och uppleva.
Känner glädje. Inte så det bubblar i magen, mer återigen en
djup, djup tacksamhet. Mitt liv so far, familj och vänner, sommar (om ack så
regnig), cykeln, gräsmattan, grannen, fågeln som kvittrar, kyrkan, allsång på
Skansen, tältet som ligger i garaget och som ”jag tror att jag kommer att bo i
men troligtvis inte kommer att göra denna sommaren heller”, stolarna i
uterummet, internet, garaget, beställda pizzan från Vespa, inkarnation och
försoning, filmen som ¨jag kommer att börja titta på men somna framför innan
prologen avslutats, uteserveringarna, böckerna som ligger i en trave och aldrig
kommer att bli lästa, kaffebryggaren som sprider doft, att bli äldre och
justera prioriteringslistan över vad som är viktigt och mindre viktigt etc, etc.
Googlade upp sorg, vrede, rädsla och glädje. Hittade en
uppsats:
“Alla de fyra grundkänslorna hör livet till. De är alla lika viktiga,
och det är lika mycket liv i dem alla, även om alla inte är lika behagliga. Det
är inte behagligt att sörja eller vara rädd – och det är bara ibland det är
behagligt att vara arg. Därför försöker man ofta att göra sig av med dessa
känslorna, eller försöker få andra att göra sig av med dem, men det är att
blanda ihop orsak och verkan. De obehagliga känslorna i oss kommer av att
det sker något obehagligt utanför oss, och det obehagliga
försvinner inte för att vi symptombehandlar bort våra känslor. Det gör oss bara
blinda för den verklighet vi antingen behöver förändra eller anpassa oss till.
Känslorna för oss samman med våra sinnen i kontakt med
verkligheten, så vi kan göra något med den. Om det finns något man kan göra.
Eller så kan vi göra något med oss själva i verkligheten, om det
bara finns denna enda oföränderliga verklighet vi måste vara i – tex en
verklighet som består av att min älskade är död och att hon eller han inte
kommer tillbaka, oavsett hur rasande jag blir eller hur mycket jag klagar. I
stället för att betrakta känslor – eller alla känslor utom glädjen – som
sjukdom, gäller det alltså att förstå att de snarare är medicin, dvs liv och
hjälp till att leva livet.” Bent Falk, ur Kærlighedens pris.
Tål att tänka på.
