Tjärade en logdörr i Småland. Till sällskap hade jag två små fågelungar som trillat ur boet och på avstånd hördes korna. Köpte fiskekort av bondfrun och fick känslan av att samtala med en nunna på ett kloster. Lite av samma varsamhet, värdighet och stadga.
Lyssnade till Edward Blom efter lunchen och lite senare till en femton år gammal intervju med David Bowie. Sistnämde har en otroligt sympatisk samtalston.
Gemensamt med de flesta som talar om sina liv i radion denna sommar är att de relaterar sina liv till sina föräldrar, till sin dotter, till sin fru. Närvarande som frånvarande.
Tog vägen över Båstad när jag skulle hem. Väldigt vackert. Yngste sonen ville hoppa i en hoppborg som stod uppblåst i hamnen. Betalade en synnerligen bakfull hoppborgsföreståndare i 20-årsåldern som fick vilken zombie som helst att framstå som en sprattelgubbe.
Sedan ställde vi oss i toalettkön tillsammans med ett gäng ungdomar som viftade med sina telefoner i jakt efter pokémon.
Fundering om åldrandet: Som ung väljer man bort. Man bryter upp, reser iväg, upptäcker, tar till sig, gör till sitt och tar sig hemmåt. Som äldre (inte jättegammal) är det mycket som väljs bort åt en. Till och från blir man själv bortvald. Och det är som det ska. Bakfull i Båstad ligger inte i pipen och för att spela pokèmon behöver jag läsglasögon vilka jag alltid lämnar hemma.
Åter fundering kring tillhörighet: Jag kan tänka mig att en av orsakerna till att man hänger i Båstad under tennisveckan är känslan av tillhörighet och sammanhang. Liksom en liten by i Småland. Eller sin barndoms badstrand eller sommarö.
Åter fundering kring tillhörigheten till Gud: Jag dras mer och mer åt att grunden inte är en känsla.
Inkarnation och försoning tar inte sin utgångspunkt i mig och min upplevelse. Staden på berget ligger där den ligger, om saltet tappar sin sälta upphör det att vara salt, kvisten sitter där den sitter i vinstocken, dopet definieras som ett sakrament i den tradition som är min etc etc.
Och om glädjen, känslan av gemenskap och vänskap, tillit, förtröstan, försanthållande, livslust, hjärtan som brinner, närhet, drömmar och visioner, cykla släppstyre som barn?
Absolut. Tar tacksamt emot när det kommer.
Men ibland behöver man ta en sväng för att komma hem.
Tog mig längre norrut och satte mig vid fönstret i ett sommarbedagat café med en minigolfbana i betong. Utanför fönstret satt en familj med tonårsdottern knapprande på sin telefon. Tonårssonen som ingen telefon hade satt och tittade på sina föräldrar mitt emot och lillkillen studsade runt i sin egen sommarvärld. Ingen sa något på hela tiden.
När de lämnade bordet var det med stor möda som föräldrarna kunde hålla sig upprätta.
Det var en tunn glasskiva som skilde oss från varandra. Och en ocean.
