Plötsligt händer det i kvarteret. För några år sedan började
jag klippa häcken utanför mitt hus så att det skulle se ut att den böljade fram
i fina vågor. I våras berättade en i kvarteret att man hade varit tveksam till
detta initiativ, men att hon nu var tvungen att erkänna att det hade blivit
riktigt fint.
I förra veckan möttes vi igen över häcken.
Då berättade hon att de skulle plantera en liten häck
utanför sitt hus. Och då hade mannen i huset föreslagit (som mycket
sällan uttryck någon åsikt om trädgården) att den kanske kunde klippas som vår.
Och nobelpriset i profetisk trädgårdsodling går till….
Och den teologiska appliceringen? Det sägs att man inte kan vara profet i sin
egen hemstad. Hur svårt är det då inte i sitt eget kvarter?
Tänker att häcken säger något om det teologiska livet.
Människor liksom tron behöver tid.
Tänker att kvarteret säger något om tillhörighet.
Tillhörighet som är lika svårt att definiera som kärlek, sorg etc. KASAM i all
ära, men man kan inte ta på tillhörighet.
Tänker att trädgårdsodlaren på något sätt ”ser det andra
inte ser”. Gäller för fler än bara trädgårdsodlaren.
Lyssnade till ett föredrag om Britt G Hallqvist. Bland alla
ord som sades, och de var legio, anande jag plötsligt frågan om tillhörighet.
Britt G Hallqvist ville ta in utgångspunkt hos dem som stod i farstun
(vapenhuset i gamla kyrkor), de som på något sätt befann sig i ytterkanten av
kyrkan och tittade in.
Kopplat till detta talades om att lyssna i tro eller lyssna
i längtan. De går givetvis in i varandra, den som lyssnar i tro lyssnar ju även
i längtan, men point taken.
Jesus knappade inte in koordinaterna i kyrkans egendom. Han
gick hem till folk.
Noterat: Emeritus Biskop Karoline Krook sa i Malmö att
kyrkan inte får tappa det kristologiska perspektivet. Samtidigt sitter
Emeritus Ärkebiskop K.G Hammar några kvarter bort och säger att vi måste vi
måste tala mer om Gud.
Bra med pensionärsperspektiv ibland.
