I gårkväll hade jag ett ärende till ett av bostadsområdena
här i Malmö. Klockan var runt nio på kvällen och jag satt i bilen. Höstväder
och duggregn på rutan.
Framför bilen går en mamma över parkeringen med sina barn. Jag
följer dem med blicken tills de försvinner upp i en trappuppgång. Får en känsla
att de är både trötta och trygga.
När jag kommer ut på motorvägen försöker jag minnas stunder
jag hade med min mamma när jag var i samma knatteålder.
Vi går till den lilla byskolan och det är en kväll om säker
cykel. Vi är på Lisseberg och åker bara radiobilar. Vi fikar på en parkering
norr om Jönköping. Vi plockar svamp på alvaret och blir lurade av Bo Giertz när
vi kommer tillbaka till Kastlösa. Om Bo Giertz sa att svamparna var giftiga så
var de ju de.
Eller inte.
Vad man minns och inte minns verkar inte följa något
mönster. Kanske var det egentid med förälder.
Hittar ett fotografi i en låda. Jag sitter i min mors knä.
Minns inte tillfället men minns tröjan. Ändå är det något som ligger nära i tiden.
Inser att det ser likadant ut som när jag sitter med en av mina pojkar i knät.
Det sägs att när Lina Sandell skrev ”Blott en dag” och kom
till strofen ”Han som bär för mig ett faders hjärta” så hade hon först skrivit ”Han
som bär för mig ett modershjärta”. Kopplingen är till Jesaja 49:15 “Kan då en moder glömma sitt barn… Och om hon än kunde glömma sitt barn, så
skulle dock jag inte glömma dig”.
Vems hjärta kan kvitta. Jag fattar. Det absolut omöjliga att vara glömd av Gud.
Ger en viss klangbotten. Bra att ha med sig när man släpper
iväg ungarna ner för skidbacken, när de
vinglar iväg på sin första cykel eller motsvarande.
