Förvånad var nog grannen när han vaknade och fann att hans
bil hade rullat ur carporten, över vägen och upp i grannens häck.
Drama i kvarteret tänkte jag när jag stod med morgonkaffet i
handen och stillsamt betraktade den sociala interaktionen som sedan följde
grannar emellan.
Påminner lite om den gamla skolfilosofiska dängan om ett
träd faller i skogen och ingen är där – låter det något då?
A. Ja
B. Nej
Oavsett vad man tycker i fråga kan det vara svårt att bevisa
att något inte finns. Mitt vittnesbörd är dock att en två ton SUV låter när den
ska dras loss från häck och gjutjärnsgrind.
Finns människor om jag inte möter dem? Kanske. Kanske inte.
Jag hör dock ljud när jag möter familjer där föräldrarna är
i samma ålder som jag, har barn i samma ålder som mina barn och som går rakt ut
från sina lägenheter eftersom myndigheterna går i skarpt läge på dagis, skolor och
vårdinrättningar.
Det är svårt att komma undan som familj. Betydligt lättare
som ensamkommande.
Has the Bonhoeffer Moment Finally Arrived? Frågan ställs i
ett annat sammanhang av Stephen R Haynes i Hoffington Post.
Personligen tänker jag att det är en tidlös fråga. Inte en fråga
om partipolitisk hemvist, samfundstillhörighet, geografisk placering, ålder,
kön, bibelsyn, placering i syskonskaran, uppväxt eller fotbollslag.
Att det finns politiska agendor i kyrkans värld är inget
nytt. Att det är komplicerat är inte heller något nytt. Kyrkan har sedan
300-talet tvingats till att förhålla sig till att vara ”stadfäst och gillad”.
När reformationen var färdig hade man tagit bort 25 av 27 kyrkor och
klosteranläggningar i Lund. Kvar fanns domkyrkan och klosterkyrkan.
Inte helt säker på att alla ropade ”äntligen”.
Och ändå så finns det fortfarande någon i Lund som varje
kväll ber ”Gud som haver barnen kär” med
sina barn.
