Vardagsrutin. Lämnar jobbet för dagen, kör bilen, kö, regn och hämta på dagis. Tar sats för att komma hem och laga kvällsmat.
Det tar en annan vändning då lillkillen tycker att vi ska gå till parken och leka prinsessa och pansarvagn stället för att gå hem.
Rollbesättningen kändes klar innan vi kom fram. Jag fick vara pansarvagn.
Noterar att vi delar samma tillvaro men att vi upplever och tolkar den väldigt olika. Är inte helt säker på att bilköströttefterjobbethämtapådagiskänslan är en mer berättigad känsla än mötet med drakar och katapulter.
Där någon ser spår av Gud i relationer, i solen som går upp, i stråken som dras mot violinsträngen, vinden vid havet, ljudet av mopedmotorn som plötsligt smattrar igång, doften av hemma, golvuret som slår, minnet av nära och kära, ett barn som säger äntligen när man kommer hem ser andra enbart kemiska processer.
Där någon bara hör prat om vädret anar andra en medmänniskas sinnestillstånd. ”Att begrepp som värme och kyla associeras med andra begrepp på detta sätt gör också att till synes banala yttranden om vädret, till exempel i skönlitteratur, också kan tolkas som beskrivningar av sådant som en huvudpersons sinnestillstånd.” Annika Bergströms avhandlig ”Språk och temperatur”.
Hon fortsätter: ”I viss bemärkelse är språket en tvångströja för tänkandet. Men det öppnar också upp en nedärvd, delad och förnyelsebar upplevelse av människans tillvaro inom en språkgemenskap. I det perspektivet är det viktigt att visa på kanske omedvetna begreppsliga samband i språk och tänkande.”
Den allmänna och särskilda uppenbarelsen skulle kanske en gammal teolog hävda.
På morgonen dröjde sig tanken kvar. När stöveln var svår att ta på sig mindes vi den lilla flickan som blev en prinsessa men som tappade skon när hon rusade ut från balen.
Vi enades om att det var fint att han inte gav upp förrän han hittade skons rättmätige ägare.
Undrar var jag har hört det förr…
