Det verkade
som om värmepannan gav upp igår. Risken att bilutantaksäsongen blir synnerligen
kort är överhängande.
Lyssnade på
P3 dokumentär på vägen hem från jobbet i onsdagskväll. Markus berättade hur han
överlevde Tsunamin 2004 och hur livet blev efter det. Hans pappa fick ut honom
ur hotellet men blev själv begravd tre månader senare då man fann hans kropp.
Livet gick
vidare och Markus hade nu egen familj.
Det var en
enorm kraft i relationen mellan pappan och sonen. Inte spektakulärt på något
sätt. Det handlade om saknaden över att inte få sitta i tv-soffan tillsammans,
att grillen stod oanvänd eller att han inte fick berätta om sin flickvän och
sina egna barn.
När jag kom
hem möttes jag av yngste sonen som stolt visade upp sin första tappade tand,
tonårssonen som kom ner för trappan i träningsbyxorna och gav mig en kram och
mellangrabben som hummade något lagom störd i bokläsandet.
Vid en
första anblick verkar ord som tillit, tro, hopp och förtröstan vara så svaga
företeelser i jämförelse med annat som bullrar på så mycket mer. De blir lite
som den broderade bonaden i ett gammalt torp av typen ”Egen härd är guld värd”.
Ändå så bär
de när bullret lagt sig.
Lätt att
glömma i skjutsandet, dammsugandet, läxläsandet, plockauppandet, nattandet,
hämtandet och skämtandet.
Ändå
kvarstår frågan om tandfen kan swisha.
