I
veckan var det begravning av en pappa. Lite senare var det begravning av en
mamma. Tänker att man navigerar med föräldrarna som en sorts fast punkt i
tillvaron utifrån vilka man då och då kalibrerar inriktningen på sitt eget liv.
Om man träffar dom varje dag eller någon gång då och då spelar i sammanhanget
inte så stor roll.
Vid
en förlust, vid ett avsked, sker det en förändring av positionerna.
Koordinaterna har plötsligt svårt för att fästa, blir svårtolkade och tanken på
att man nu är den äldsta generationen kan upplevas som aningen ”breathtaking”.
För
arton år sedan mötte jag upp mina föräldrar i Österrike och tillsammans tog vi
oss en tur ner till Italien. Kastade lite sten i havet tillsammans med min far.
För några dagar sedan
åkte jag en tur till Italien med min familj. Kastade lite sten i havet
tillsammans med mina pojkar.
Åter på jobbet lyssnade
på Johan Hakelius på bilradion som sommarpratade i P1 om porträtt och gav en
guidad tur till Cromwell, Wellington, Lucian Freud och många andra.
Han
fångade mitt intresse: ”Det finns något i Moores och Cromwells tid som känns
bekant. En hätskhet, ett positionerande, en kamp. Vilka skall bestämma över
offentligheten, vilka värden skall gälla. Vad ska vara tillåtet att säga och
tycka utan att man blir avförd från inbjudningslistor och gemenskap.
Historien
är inte slut, den fortsätter. Vi söker åter efter ett tydligt vi, det som är
förutsättningen för offentliga samtal och beslut… nu bråkar vi om vad
offentligheten skall vara. Det är därför folk från både höger och vänster, på
mitt och kanter är upptagna med att brännmärka, utesluta och försöka tysta
varandra. Det är så man skapar ett vi genom att bestämma vilka som inte får
vara med… Vi lever i en värld där det som bara för ett par decennier var
avantgarde, utmanande och antietablissemang just blivit etablissemang.
Samhällskritikernas värderingar blev samhällsbärande i stat, media och
kulturliv. De som inte hängt med undrar vad fanken som skett. För dem verkar
världen ha ställts på ända. Ytterkanterna tycks ha blivit centrum… Det handlar
om något mycket mer grundläggande (än pengar).
Om
igenkänning och hemhörighet.”
Han avslutade guideturen med förhoppningen att “så länge
det finns porträtt finns det hopp”.
Anyway, vi tog tåget till Cinque Terre
som består av de fem små medeltida byarna Monterosso, Vernazza, Corniglia,
Manarola och Riomaggiore. Spektakulära vyer och vandringsleder och finns på
UNESCOs världsarvslista vilket gjorde att tåget upplevdes som American Express
i mänsklig form.
På tåget tillbaka till Milano satt det en man mitt
emot med Herman Hesses bok ”Stäppvargen”. Där bands tågresan till Milano ihop
med bilresan hem från jobbet.
Tänker att både Hakelius och Hesse är lite inne
på samma spår. Frågan om igenkänning, hemhörighet och jagets
förhållande till omvärlden.
Som för vilken tonårsförälder som helst.
Och om porträtt: När vi skiljs från varandra efter
en dag i kyrkan läser vi ofta välsignelsen som bär på orden att ”Han vänder sitt ansikte till oss och ger oss
sin frid”.
På tal om att så länge det finns porträtt finns det hopp. På tal om igenkänning. På tal om hemhörighet.
