Känner mig lite som en kombination av Carl von Linné, Gustav
Wasa och Alice i underlandet. Genom Smålands djupaste skogar, rullat förbi tätt
parkerade husvagnar på campingarna vid Borgholm på Öland, promenerat i
villakvarteren på Hisingen, trangiakök, strosat på bryggan på Smögen, sett
Säffle, åkt förbi pizzerian ”Happy” i Värmlandsbro, gått rundor på Gammelsäternfjället,
fikat i Kosta, tittat på gamla järnvägshotellet i Böda som var till salu och
mött en bonde på en morgonpromenad som när han fick reda på att jag jobbade i
kyrkan utbrast ”Då ska ju du lära oss att veta hut”.
I mitt inre hördes rösten ”men det är ju tvärt om, det är ju
tvärt om”.
Ibland fanns det tillräckligt med signalstyrka för att kunna
läsa vad som pågick i den verkliga världen. Eller i den overkliga. De virtuella
gatloppsdreven som jagade livet ur de mest kompetenta både till höger och
vänster eftersom det ansågs vara bäst för Sverige hanns med under dessa veckor.
”Sedan tar gripen med Alice tillbaka till Hjärter Dams hov
där hon måste närvara vid en rättegång. Hjärter Knekt är nämligen anklagad för
att ha stulit bakelser ur Hjärter Dams kök. Under den kaotiska rättegången får
drottningen ett raseriutbrott och spelkortssoldaterna överfaller Alice, som
därefter vaknar under det träd hon satt vid i början av boken. Spelkorten var
bara löv som fallit på henne.” Alice i underlandet.
Ännu har jag inte sett någon skylt eller åkt på någon väg
som är bättre än den som kallas nåd. Måhända hört det förr, gammal och mossig. Yesterday
eller inte, men det verkar inte som om det finns någon annan framkomlig väg. Alla andra verkar ta stopp när man rundat hörnet.
I tanken togs jag tillbaka till högstadiet som för egen del
präglades av allt annat än våga stå upp för sin sak och vara sin egen. Där det
mesta präglades av att både flyta med och flyga under radarn på samma gång.
Eller är det en vuxens människas minnen som både försöker
förstå och värdera en tonårspojkes väg genom tillvaron och som glömmer att det
gått 35 år sedan dess.
När äldste sonen kom hem med ett diplom från innebandyn som
sa ”lagets bästa kompis” hade jag velat stå utanför gympahallen efter sista matchen
med ett plakat på mig själv och texten ”Jag är otroligt stolt över dig”.
