I veckan sprang jag på en bild
som jag har använt i olika sammanhang för att försöka förklara vad
det innebär att känna tillit.
I söndags var jag uppe tidigt
för jag behövde sitta och förbereda lite saker som skulle ske senare på dagen.
Alla sov och jag kunde sitta och arbeta ostört.
Egentid skulle det kunna
kallas. Egentid i fyra minuter.
Jag hör steg i trappan och jag lämnar
arbetsrummet för att säga till lillgrabben som kommer ner att jag hinner inte
vara med honom just nu.
Du kan vara med de andra. Som
sover.
Efter två minuter ser jag
dörrhandtaget tryckas ner till arbetsrummet.
– Jag vill ju bara ha lite
värme.
Tillit i ett nötskal.
Så var det helg igen. Det sägs
att tiden går fortare ju äldre man blir. Knappast sant. Förmodar att alla har
lika mycket tid. Snarare är det upplevelsen av tiden som kanske skiftar.
Fördelen är att sent kommer
tidigt och man slipper hålla igång i sena timmen.
Ständiga kampen mot barnens
skärmtid tar inte helg. Helgens projekt är att stänga av skärmen för egen del. Läste
en artikel att man blir nedstämd av för mycket skärmtid.
Förmodar att jag på måndag är
en glad, harmonisk och lycklig människa.
Och sjukt rastlös.
