Jag har under de senaste trettio åren då och då träffat en
person i Österrike. En passionerad människa och som har en omsorg om både gamla
och unga som kommer i hans väg.
Långt mer än de flesta jag känner.
Hans far var en ledande person i det nazistiska partiet när
det begav sig. Utan tvekan ett brutalt arv.
Konsten att hantera arv. Kategori tungt.
Konstaterar att insikten av att vara omistlig i Guds ögon
oavsett bakgrund och arv är en möjlig väg framåt. Kanske den enda. Framförallt har
det en synnerligen befriande effekt.
Ska ta en tur till Göteborg och bo på ett hotell ett
stenkast från Heden. Ska besöka några vänner på Hisingen.
Ska även gå till synagogan och önska mina andra vänner en fin jom
kippur. Och en sväng till domkyrkan tänker jag blir bra. Behöver ett fysiskt altare när jag känner mig rådvill. Ingen vän av varken
extrem höger eller extrem vänster.
Tog en morgonpromenad runt Råby kyrka. Henric Schartaus
gamla häng. När jag kom runt hörnet möttes jag av en tupp som var ute och spatserade.
Rätt trevligt.
Tuppen, tidig symbol för uppståndelsens morgon och för
vaksamhet. Ger både ett längre perspektiv och närvaro på samma gång.
Som vindflöjel vänder den sig mot vinden och visar riktning.
Även symbol för Petrus. Lite av en favorit i gänget. Han är en i gruppen samtidigt som han verkar kämpa med sin grupptillhörighet.
Vem gör inte det?
Alltid lite för ivrig, lite för snabbt på det, lite “to much” och först över relingen.
Petrus
på Facebook borde varit odräglig.
Tänker ofta att det är erfarenheten av bottenkänningen som gjorde
att han kallades för klippan.
Inget lågvattenmärke i det eftersom mycket i tillvaron är tvärt om.
