Då var det avklarat. Tog en tur
till den spanska solkusten, Costa del Sol. Tänker att det är nog bara tatueringen kvar innan man kan passera femtio i lugn och ro.

Ramlade in på ett hotell i närheten
av flygplatsen och möttes av ett bedagat minidisco. Fint på något sätt.

Hyrde ett hus öster om Malaga i
en by som heter Nerja. Synnerligen behagligt. Området som vi bodde i bestod av
47% svenskar. Förmodar att resterande kom från England, Tyskland och Norge.

Ibland tar
integrationsprocessen semester.

Försökte förstå vad de längtade
efter när man nu hade sina hus, terrasser och Sangria.

Högst ovetenskaplig slutsats: Har
man barn längtar man efter att få träffa sina barn. Har man barnbarn längtar
man efter att få träffa sina barnbarn.

När vi lämnade Lund stod en av
grannarna i sin trädgård och önskade oss trevlig resa. När vi kom tillbaka stod
samma granne på samma plats bakom buskarna och önskade oss välkomna hem.

Livskvalitet.

Allhelgonatid
är en fin tid. Hopp och vemod på samma gång.

Återvänder
till Tomas Sjödin som i sin GP-krönika skriver om Tomas Tranströmer och en av
hans dikter, Schubertiana: ”…det
är så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att
sjunka genom jorden. “Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer
– med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret”.

Alltför ofta tvingas
man inse att
livsvandringen inte består av en rad val där man i lugn och ro kan fundera över
vilken väg som är den rätta och bästa. Förr eller senare kommer vi till
de passager där ljuset av någon anledning släcks och det kommande steget är
allt annat än givet. Det finns ingen lysknapp vare sig på insidan eller
utsidan. Att gå vidare kräver ett mod man inte känner sig äga. Den som varit
eller är här, vet. Men hos Tranströmer finns inte bara det plötsligt mörklagda
trapphuset. Där finns också den ledstång som i överförd mening kan vara Gud,
men också någon av alla oss andra. För det är här vi kommer in, vi som har
varit där och liksom provgått en liknande mörkersträcka. Vi är många, och vi är
inte några experter på mörkerseende. Det enda vi egentligen har att ge är vår
erfarenhet. Med den kan vi bli varandras ledstänger, ett vikarierande hopp för
den som just då ingen ljusning ser.

Det är då
vi får viska till varandra: Vi får lita på att det kommer att ljusna.”