Det ligger en enorm drivkraft i passion. Det skrivs
böcker, startas företag, spelas in
skivor, görs resor, tas risker och nya
steg i livet, man bryter upp, hoppar över relingen och försöker gå på vatten.
Förlorad passion har motsatt effekt. Förödande. Böckerna blir
liggande, skivan hackar i takt med relationerna och man sjunker som en sten i
det mörka vattnet.
Det känns som om man går och plockar ihop sina
grejer för att påbörja sin vandring. En del hänger i baren hela vägen fram till
Askonsdagen. Andra går och småplockar bland sina prylar. Semla eller inte,
disco eller blues kan nog kvitta.
Början var 400 meter under och målet 800 meter
ovanför havsytan. Vandringen kom att kallas
Esto mihi, kärlekens väg, och målet efter 1200 meters höjdskillnad kom
att kallas passionshistorien.
Människors erfarenheter genom historien är att kärlekens
väg och passionshistorien i grunden är djupt existentiella erfarenheter som kan
försätta berg.
Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta, som
ett sigill vid din arm. Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som
graven. Dess pilar är flammande eld, en ljungande låga. Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken, floder
kan inte svepa bort den. Om en man gav allt han ägde för kärleken, vem skulle
ringakta honom? Höga visan 8:6-7
