I gårkväll var det danföredan. Sexåringen skulle ta steget
upp till att bli sju år dagen efter. Om förväntan kan inkarneras så skedde det
i det lilla sovrummet. Om man lyckas somna så går det ju så fort tills man
fyller år. Synd att det skulle vara så svårt att somna.
Storebror skulle dagen efter åka på förträff inför sommarens
konfirmationsläger. Episka steg. Framförallt för en förälder.
Magin är intakt. Upplevs olika, men intakt.
Han fick skjuts och när bildörren skulle stängas, så var det
en skjutdörr. Ljudet fick mig i loppet av en millesekund slås tillbaka till den gamla folkabussen som
var familjens under uppväxten. Helt plötsligt stod en fjortonåring och vinkade
av en fjortonåring.
Har gjort några lägerdygn i mitt liv. Ett par tusen timmar
skulle jag tro. Vetskapen att konfaläger kan vara fantastiska, och oftast så är
fallet. Men jag vet även att konfaläger kan bli väldigt, väldigt fel.
Förtröstan, förhoppning och tillit att det ska gå bra i
livet är det enda man kan klamra sig fast vid när man ser bilen försvinna
nerför backen. Gjort det förr med cyklar, skidor och snowboards.
Även rätt gott när man får ha sin solstol ifred.
Kristi himmelfärdsdag. Perspektiv i gudsrelationen. Sitter
nu på Gud Faderns högra sida sägs det. Perspektiv om något. Samtidigt som vi
står inför Pingsten där Gud är oss närmare än vårt eget hjärta.
Ingen rocket science kanske, men det ger perspektiv.
Förmodar en tillhörighet som hjälper en på vägen med förtröstan, förhoppning och tillit när
ungarna släpps ner för backarna.
