Cyklade ner till Nydala torg för att dricka lite
kaffe och sitta en stund. När det skjutits på natten känns det bra att röra sig
i området. Väl nere på torget kommer det en kvinna rusade mot mig och upprört
talade om att vissa människor tar sig enorma friheter, som om lagen inte gällde
dem. Enorma friheter. Ärendet var cykeldårar som cyklade på den sida där
fotgängarna skulle gå.
Eftersom upprördheten gällde tredje person kunde jag
bekräfta att vi hade samma utmaningar i Lund. Studenter som visserligen är
läskunniga men som finner det otroligt komplicerat att skilja mellan höger och
vänster.
Tills jag en bit in i samtalet insåg att det var jag
som var brottslingen. Dom eller de var egentligen jag.
Jag försökte förklara att det var svårt att se
skillnaden om man kom cyklande mellan gårdarna och ut på det asfalterade
stråket som var gångbana. Jag beklagade misstaget och bad om ursäkt och vi
skildes åt som vänner.
En stund senare skjuts två killar ner på samma
ställe.
Väl hemma möttes jag av ett gäng fjortonåringar. Äldste
sonen ordnade en LAN-träff på andra våningen. Sju stycken fjortonåringar som genom
att dygna spelar tillsammans via sina uppkopplade datorer. Själv skulle jag nog
beskriva det som en datorträff i trevlig gemenskap och inser att jag börjar
formulera mig som ett svenskkyrkligt församlingsblad.
Jag erbjöd mig att servera pastan och sedan dra mig
tillbaka. Då säger sonen att han ville att jag skulle sitta med vid matbordet
och träffa hans kompisar.
Och hur stort är inte det?
Dagen efter var det som att försöka kommunicera i zombiland.
Och mellangrabben? Tja, sådär. Vinkade av honom på
bussen som tog honom upp till Partille Cup, en gigantisk handbollscup. Två matcher
hanns med innan han bröt handleden.
Justering av sommarens bad, cykel och
studsmatteplaner. Ljudböcker är också roligt.
Och Sverige skall möta England i fotbolls VM.
Väldigt fint. Dags att ta sig upp på taket och fixa antennen. Nu är det Englands
tur att vinna. Det var ett tag sen sist.
Almdalen, Nydala och dödskuggans dal har ett
samband. Det är för tradigt när man inser att man är på väg in i en period av
vandring i dödskuggans dal. Det är som om gamla hållpunkter fastnar och skalas
av och att det till sist bara finns rum för en punkt att navigera mot.
På sätt och vis befriande eftersom en hel del av det
som för var väldigt viktigt övergår till att bli så där lagom viktigt. Eller
oviktigt.
Konfirmationskostymen hänger fint på kroken. Kanske
lite old school men det är dags att lämna av grabben på konfirmationsläger.
Hoppas att de kommer att lära sig Luthers
förklaringar till trosartiklarna utantill men att jag slipper se någon
redovisning överhuvudtaget. För kanske är det så att konfirmationen handlar
mindre om konfirmandens bekräftelse och mer om kyrkans ja till konfirmanden. Om
detta tycker vi olika.
Lite Luther på det. ”Jag tror, att jag icke av eget förnuft eller egen kraft kan tro på Jesus
Kristus, min Herre, eller komma till honom, utan den Helige Ande har kallat mig
genom evangelium…”. Pling domkapitel, biskopar och kyrkostyrelse.
Eller som man säger i
Visby: Kling och klang.
