Tog en paus i stenmursbyggandet eftersom jag fick förfrågan
att gå in som vikarierande fadder till en konfirmand. Återvände dock några
dagar senare och det kändes som om semesterordningen var återställd.

Nästan.

Rödhaken var borta. Inte ett spår av den lille röde krabaten
och jag bannade både katten på marken och rovfåglarna i skyn.

Dessa ständiga hot.

Är det inte Ryssland så är det bränder, brexit, hemvändande
IS-krigare, mikroplaster i havet, antisemitism, metoo, populism, 60 miljoner
människor på flykt eller ett kantskydd på studsmattan som ligger snett. Inte ens
en engelsk romantisk komedi av typen Notting Hill, Fyra bröllop och en
begravning eller Love actually kan leva utan att det ska finnas ett orosmoln i
kanten.

Även en fundamental dramaturgi i sagans värld. Alltifrån Max
kaka till den stackars riddaren som skall rädda den värnlösa prinsessan genom
att hugga huvudet av draken.

Anyway, varför ska man sörja en lite rödhake som blev en
liten rödkrake i en tillvaro där det sägs att det är den starkaste som vinner.
För det är budskapet en strikt materialistisk vetenskapssyn skickar hem mina
barn från skolan med. Naturens gång.

En lämplig frågeställning för att komma fram till någon
sorts semesterinsikt. Varför skall man sörja.

Abstract som följer:

Ett liv utan sorg är inte möjligt.

Att ha förmågan att sörja tillhör människans signum. När mänskligheten
förlorar förmågan att kunna sörja blir den ett monster.

Sorg är tecken på det goda i tillvaron. Det är ju förlusten
av det goda som skapar sorg. Jag sörjer ju inte det jag ogillar, hatar eller är
likgiltig till. Jag sörjer förlusten av människor som jag hållit av.

Sorg är en påminnelse om att inte ta Gud och livet för
självklara. Det största hotet mot tron, livet och kyrkan är inte djävulen och
hans anhang. Det största hotet är när vi inbillar oss att tron förpackas in i
något som liknar en rekommendation från länsstyrelsen. Att både Gud och livet
blir något som jag kan välja och vraka ur. Hur episkt korkat är inte det?

Men sen vände det. En morgon så satt rödhaken vid min sida
igen. Hur många dagars frånvaro? Vet inte. Men varför inte säga tre så tvinnas
trådarna ihop. Sorgens epicentrum och därmed kärnan i mänsklighetens existens med törnekrona och hakens röda färg, den lilla
oansenliga fågeln som ett tecken på att det kanske inte handlar om att det ska
vara den starkaste som vinner och att det handlade om tre dagar.

Men han kom inte ensam. Helt plötslig var de två. Och det
lite märkliga var att han kom bara en gång. Det var som om han vill visa upp
sin vän och säga att det kommer att ordna sig. Sen var båda borta.

Gick in i Bjäre bokhandel i Båstad. Högst förunderligt att en sådan bokhandel kan överleva. Kom ut med en trave böcker. Nu är det tre böcker som ska läsas innan sommaren är över.

Omgiven av idioter: hur man förstår dem som inte går att förstå. T. Erikson

Stengrunden. B. Giertz

Till sanningens lov. T. Lindgren.