Låg på min solstol och tittade rakt upp i himlen en
kväll efter jobbet. Svalorna flög fram och tillbaka, hit och dit, upp och ner.
Förmodar att svalkidsen prövade sina
vingar.
Även förberedelser för flytt anas. För följande
kommer snart att hända:
En av dessa dagar kommer jag att fundera på vart
alla svalor tagit vägen. Det kommer ta ett par dagar innan man fattar
frånvaron. Men plötsligt är de borta.
Lättare är det då med alla fågelstreck. Långsammare,
mer utdraget och hjärnan hänger med när de kommer ner från skogarna, pausar vid
Falsterbo innan lyftet söderut.
Såg sista avsnittet av Allsång på Skansen. En stilla
förundran infann sig i vanlig ordning över detta karismatiska möte i genuin
folkhemstappning. Lyfta händer i ett sammanhang som uttryck för ljum
sommarkväll i härlig gemenskap kan i andra sammanhang upplevas som något annat.
Kopplingen berörd och att sträcka sig mot något
annat och bort från sig själv får vilken pastoralt bevandrad människa att känna igen sig.
Mikael Rickfors stod på scen. Tiden går. Fick låna
hem en LP av en klasskompis på högstadiet när jag sist hörde sången.
”Jag har amorterat på livet, stått längst bak i kön.
Aldrig haft semester eller tagit ut nån lön. Jag har levt som miljonär, och
unnat mig allt. Den som lever på kredit och betala tusenfalt. Jag har förstått
nu och jag vet vad jag vill. Vad jag ska göra och använda framtiden till.
För det finns en särskild mening med att bara finnas till. Att göra det man
måste är att göra det man vill. Jag skymtar en förmögenhet i skuggan av en dröm.
Där fåglarna är vilda när dom vaknar ur sin sömn. Jag har förstått nu och jag
vet vad jag vill. Vad jag ska göra och använda framtiden till.
Mina vingar skall jag fästa med en kärlek som är sann. Mina vingar ska jag
vinna och säja “Hej, jag vann”. Men du vinner ingen frihet utan att
offra den du var. Och vända dig mot vinden och skrika ut ditt svar.
Jag har förstått nu och jag vet vad jag vill. Vad
jag ska göra och använda framtiden till. Jag ska köpa vingar för pengarna och
flyga ut över ängarna. Jag ska köpa vingar för pengarna och flyga ut över
ängarna. Och vända dig mot vinden och skrika ut ditt svar.”
Tanken dröjer sig kvar i skolan. Man glömmer aldrig
sin bästa lärare sägs det. Min hette Sten och var lärare i svenska och
historia. Han sa att han var ateist och marxist. Han kom med sin plastkasse och
la den på katedern, pratade lite om allt möjligt för att sedan rökande gå hem
igen.
Visst stråk av polarisering i vår relation är ett
understatement. Kombinerad med en känsla av respekt och obegripliga
beröringspunkter för en tonåring.
Sveriges bästa författare fick vi veta i tid och
otid var Birgitta Trotzig. Han läste sina små utdrag och något drygare att
fylla en tonårings små öron med var svårfunnet.
Googlar Birgitta Trotzig på Albert Bonnier.
I intensiv, mörkt glödande prosa har Birgitta
Trotzig givit djupt engagerande bilder av mänsklig vanmakt, smärta och
utsatthet. I hennes texter förs en kamp för meningsbärande tecken och giltiga
symboler i en värld där sådant bortrationaliserats. Kärlekens död och
återuppståndelse, nedstigningen och den nödvändiga jaguppgivelsen är
återvändande teman i hennes av katolsk kristendom präglade författarskap.
Som sagt var. Man vet aldrig vad som pågår i
människors liv.
