På morgonen 07:10 kommer det upp en enorm Airbus A-380 med sina 600 passagerare mellan mina grannars hus. De flyger vidare rakt över mitt hus som en gigantisk urtidsdrake. Vid Landskrona viker de av och passerar Skagen för att ta sikte på Island vidare mot Grönland för att senare på dagen ta mark på JFK utanför New York.
Över mitt hus, 07:12 på morgonen, befinner sig 600 personer på väg från Dubai till JFK och jag följer rutten på nätet.
Under alla dessa människor sitter jag förunderligt nöjd med mitt kaffe, mitt köksbord, med grannen som tvingas ut av hunden på morgonpromenaden och på fredagar kommer papperstidningen.
Minns föräldrarna tog ibland tåget över till Kastrup för att äta lunch och för att uppleva känsla av att vara på väg. Ibland checkade de in och hamnade någonstans i Afrika.
Min Gudmor ligger begravd under ett träd i Kenya. Som tjugofemåring landade hon 1950 i Kenya och tog sig till Wanjaro Hill. Bodde i ett rum på 2,5×3 meter, adopterade några föräldralösa barn som hette Aska, Salome och en blind pojke som hette Johannes.
Hon blev kvar. Slutsats: Jag har kusiner i Kenya. Coolt. Dem borde jag kunna hitta.
Såg Skavlan som hade en gäst från Norge. Det han gjorde i livet var att vandra. Han sa även att liksom varje människa har ett unikt tumavtryck, så har även varje människa en unik gångstil.
Ingen människas gångstil är den andres lik.
Griftetalsperspektivkonstaterande: Varje livsvandring är unik.
Notering. Vid senaste middagen borta landade samtalet om vilket äldreboende man kunde tänka sig. Vid kvällsmaten idag landade samtalet i att palliativ sjukvård i hemmet var att föredra för egen del.
Slutsats/konstaterande/spaning: Människans dagar är som gräset sägs det. Blommar upp, vissnar ner och blåser bort med vinden.
Ligger ett visst mått av frihet idet.
Då är ju den tid man lever “vindows of opportunity”. Nu är det vår tid, sen är det andras. Men just nu är det vår tid.
Det ger perspektiv på hjärnans besatthet av misstag och missade tillfällen. Det är perspektivet som slår upp fönstret på vid gavel.
Sprang Oxford Half Marathon härförleden. Tveksamt om den bästa uppladdningen var att ta in och bo på Head of the river, en traditionell engelsk pub.
Tog mig runt, men tiden var väl inte jätteimponerande.
Fick dock tröjan.
