Mikael Göth

Dagens projekt: Dags för kommunitet. Något av en pop-up community så här inför och under fastan.

Detta odd community har endast en regel: Jag vill vara en kristen. Resten får man ta på annat håll.

Låter inte det som ett e-kloster? Vad är det för skit kan man höra de gamla ökenfäderna mumla medan sanden knastrar mellan tänderna. Well, jag har ingen öken att hänga i och ni hade inget internet så man får väl ta vad man har.

Då som nu.

Jag har även mött andra skeptiker till denna tanke.

Men good enough tänker jag. Sen kan det kvitta var man sätter ner sina fötter på morgonen. Ingen agenda, ingen strategi, ingen bakgrundskoll, inga referenser, inga CV, inga betyg, inga samfundsgränser, inga krav på språkkunskaper, ingen speciell plats, inga sociala krav på att passa in, ingen bedömning, inget jagande efter statistik, ingen verksamhet där människor blir objekt.

Endast en kommunitetsregel: Jag vill vara en kristen.

Detta kan man givetvis problematisera. Har jag verkligen förmågan att jag kan säga att jag vill vara en kristen? Inte alla skulle hålla med. Vad var det egentligen som Luther sa?

Behöver man inte träffas för att vara en kommunitet? Tja, vad är gemenskap? Varför är altaringen bara en halvcirkel?

Är inte detta ett synnerligen post-postmodernt sätt att förhålla sig till tro/gemenskap? Skulle tro det. (Och frågan är vad tiden som nu är definieras när det postmoderna mest skymtas i backspegeln). Sagt detta tänker jag att mycket handlar om det redan sagda.

Frågor på detta? Troligtvis rätt många.

Kanske handlar det mer om att hitta en öppning för att under fastan få skriva/fundera teologi och att den femtioårskrisande kanotförvaltaren kan få ta en paus.

Befriande på något sätt. För många.

Tillbringade natten på Relais und Chateaux Hotel Bayrisches Haus i Potsdam – Brandemburg, ett stenkast från Berlins centrum. Klassiskt old school place som en gång i tiden byggdes av den Preussiske kungen Fredrick William till sin Elisabeth av Bayern.

Ett ställe som präglas av tysk tradition, värdighet och stillhet. Helt enkelt perfekt för oss och våra pojkar på fjorton, elva och sex år…

Satt och tittade på en man som gjorde vända efter vända i poolen. Han crawlade långsamt men stabilt. Vända efter vända.

Genom åren har jag försökt crawla. Man vevar på till syret tar slut, sen har det inte blivit mycket mer.

Jag studerar mannen. Fram och tillbaka. Då inser jag att det inte handlar om att veva på allt vad tygen håller. Det handlar om att andas. Att andas och att andas rätt.

När jag kom hem googlade jag crawla och fanns följande om crawla på aktiv träning:

”Andas in vid rätt tidpunkt. Vrid på huvudet och dra in luft när armen är vid höften. Halvvägs genom armtaget – alltså när armen är ovanför vattenytan – lägger du ned huvudet i vattnet igen.

Hitta en bra andningsrytm. Träna på att andas in efter vart tredje armtag – två med ena armen och ett med den andra. Om det fungerar bättre för dig att andas in efter ett eller två armtag med resp. arm så går det också bra. Det viktigaste är att du har en bra rytm.”

Och vad har detta med fastan att göra? Man kan undra. Men eftersom jag är fostrad i den Evangelisk-Lutherska traditionen är jag lika vilsen som de flesta i samma tradition. Men med vilsenhet kommer även ett visst mått av frihet.

Så här tänker jag. Trons fundamenta och identitet är som en DNA-spiral. Ena staget är inkarnationen (jul, stall, klappar, krubba etc) och det andra staget är försoningen (påsk, ägg, kors etc).

Stagen mellan kan man kalla Esto mihi, kärlekens väg (komma upp vid sidan om och gå med ett stycke på vägen med de människor som kommer i ens väg). Stag blir då till steg.

Och fastan? Fastan hjälper mig att andas. ”Det viktiga är att du har en bra rytm”. Har man en tro och försöker förhålla sig till trons sammanhang så hamnar man med jämna mellanrum i obalans. Syret tar slut och man ger upp sitt frenetiska sprattlande.

Fastan säger: Sakta ner och hitta tillbaka till rytmen.

Av någon anledning så bombarderas jag av reklam från avloppsjouren. Frågan är hur man skall tolka sina logaritmer i tider som dessa. Eller om det är logaritmerna som tolkar mig. Speglar kanske den man är fick jag höra.

Den ständiga frågan vem man är… Eller vem har mandat att göra den definitionen? Tänker att om det inte finns någon utan för mig själv blir definitionen hänvisad till omständigheterna.

Tron ger mig ger mig mandat att själv göra den definitionen. Det är mitt ansvar.

Har en solblekt bok av Henri Nouwen i min bokhylla. Den har följt med boktravarna sedan 1986. Bläddrade lite i den när jag satt och drack mitt morgonkaffe. Lika gärna som att dela roliga youtubes kan jag dela några rader från boken. Kul.

Han talar om rädslan och hur den påverkar oss. ”But why are we so terribly afraid? Why is it so hard to find fearless people?” (s.3.) Det han sett i möten med människor är att det nästan alltid handlar om att det finns någon sorts hotfull figur som kontrollerar och skrämmer. Det kan vara Gud, läraren, doktorn, kyrkan (s.4) eller kanske det diffusa som kallas sammanhang.

För Nouwen verkar det som om rädslan är bottenlös. ”Fearful questions never lead to love-filled answers; underneath every fearful question many other fearful questions are hidden”. ”Thus, fear engenders fear”. (s.5)

Lätt att tänka att en man som Henry Nouwen inte skulle vara en del av denna fruktan. En man som gick ”all in” i det fromma livet som präst. Inget att frukta där inte. Gå på vatten borde ingå i grundkursen för blivande präster.

”Though we think of ourselves as followers of Jesus, we are often seduced by the fearful questions the world presents to us. Without realizing it, we become anxious, nervous, worrying people caught in the questions of survival: our own survival, the survival of our families, friends and colleagues, the survival of the church, our country, and our world.” (s.6)

Inte heller han kommer undan. Cred för att han är ärlig. Befriande.

Frågan är ju vilken som är vägen framåt. Tar man tid med människor kan man möta fruktan och rädsla. Och orkar man stanna upp ännu mer och möta sig själv kan man ibland ana kraften i sin egen inneboende fruktan. Inte konstigt kan jag tycka.

Men vad är alternativet? Finns det något?

Boken har undertiteln ”The journey from fear to love”.

”Why is there no reason to fear any longer? Jesus himself answers this question succinctly when he approaches his frightened disciples walking on the lake: It is I; do not be afraid (Joh 6:20). The house of love is the house of Christ, the place where we can think, speak and act in the way of God- not in the way of the fearfilled world… The house of love is not simply a place in the afterlife, a place in heaven beyond this world. Jesus offers us this house right in the midst of our anxious world”. (s.7)

Har han rätt i detta så har vi rätt lång väg att gå. Oavsett sammanhang. Längst är kanske kyrkans väg.

Kanske är det värt insatsen. För om konsekvensen blir, när livspusslet är på plats för en vit, manlig, medelålders villaägare, att man dränks av reklam från avloppsjouren så kastar jag mig hellre i famnen på någon som ger mig ett en strimma av hopp om ett alternativ.

Eller som Esbjörn Hagberg, exbiskopen i Karlstad sa i förra veckan ”Herre, till vem skulle vi gå?

(Yes, det är fastetid, vi är inne i stilla veckan och boken heter ”In the House of the Lord. The journey from fear to love. Henry J. M Nouwen)

Jag fick mig en rundtur i prästgården uppe vid Fosie kyrka. Nygamla lokaler och spår av flytt fanns kvar i form av lådor med saker i. I en av lådorna låg det krucifix, sladdar och högtalare lite huller och buller. Jag lyfte upp ett av korsen och såg att det hade farit illa under historiens gång. Kristus hängde på korset men hans armar hade försvunnit.

Jag la tillbaka Kristus i lådan men kunde inte släppa tanken på det jag sett och återvände därför några dagar senare för att rädda undan den sargade Jesus.

Kyrkan är ett sargat sammanhang och det är som det ska. Kyrkan får uppmaningen att se på Kristus, en Kristus som är sargad och det är som det ska.

Ibland talar vi om det dubbla lyssnandet. Vi lyssnar inåt i mässan, bönen, ordet och gemenskapen och vi lyssnar utåt genom det vi kallar diakoni och mission.

Och det är där som det sargade krucifixet med dess förlorade armar plötsligt hittar sin plats.

Armar i form av köksbordsdiakoni, trapphusmission och tvättstugesjälavård i de sargades sällskap.

Hämtade tidningen i postlådan och vid köksbordet läste jag en krönika av Henrik Brandao Jönsson som pendlar mellan Brasilien och Malmö.

“Tvättstugor är en unik, svensk uppfinning som inte finns i andra länder. Den är en kollektiv inrättning som bygger på tillit och ansvar. En sista kvarleva från folkhemmet. Tvättstugan är också en ventil för känsloutbrott. Det är här som svenskarna ventilerar sin aggressivitet när de, anonymt, ber sina grannar dra åt helvete för att de glömt sina kläder i maskinen, kört över tvättiden eller smutsat ned. När jag steg in i tvättstugan föll minnena över mig.”

Hittade en annons på en gammal kökssoffa som bortskänktes mot avhämtning. Genom historiens gång hade den målats om och var nu British Racing Greenish efter att ha stått ute i lite regn. Efter en tur till Torekov står den nu fint placerad i ena hörnet av vardagsrummet som en symbol för framtidens semesterinsatser.

Dagen innan satt jag i trädgården på Lindängen bland sörjande till bröderna som mördades på Värnhem. Det som tidigare var de andra, en artikel, en mer eller mindre, blev nu något annat. Brother of another mother som kidsen säger.

Bland trötta poliser, iman som talade om att vi trodde olika men delade sorgen och ungar som spelade fotboll fick jag en glimt av nyckeln till framtiden i miljonprogrammet.

Sett dom förr: Unga mammor.

Inte svenska Hollywoodfruar, inte status, inte hirakier, no titles, inga medaljer, inga statusmarkörer och total frånvaro av dunkar i ryggen gör att man lätt missar det viktiga.

Hört det förr.

Magnificat eller med ett andra ord Marias lovsång. ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”

Återigen denna inkarnation och påminnelse om att se det andra inte ser.

Och kökssoffan? Påminnelse om att bryta den ständiga uppkopplingen och logga ut. Om konsten att vila, återhämtningens mysterium, hitta tillbaka till sig själv i bruset och vårda sin urskiljningsförmåga.

Både för sin egen och andras skull.

Röda trådar i tillvaron. Efter att Paul McCartneys mamma hade gått bort hade han en dröm. Hans mamma Maria kom i drömmen och sa till honom att det kommer att ordna sig.

När han vaknade skrev han sången.

When i find myself in times of trouble
Mother mary comes to me
Speaking words of wisdom, let it be.
And in my hour of darkness
She is standing right in front of me
Speaking words of wisdom, let it be.
Let it be, let it be.
Whisper words of wisdom, let it be.

And when the broken hearted people
Living in the world agree,
There will be an answer, let it be.
For though they may be parted there is
Still a chance that they will see
There will be an answer, let it be.
Let it be, let it be. yeah
There will be an answer, let it be.

And when the night is cloudy,
There is still a light that shines on me,
Shine on until tomorrow, let it be.
I wake up to the sound of music
Mother mary comes to me
Speaking words of wisdom, let it be.
Let it be, let it be.
There will be an answer, let it be.
Let it be, let it be,
Whisper words of wisdom, let it be.