Av någon anledning så bombarderas jag av reklam från avloppsjouren. Frågan är hur man skall tolka sina logaritmer i tider som dessa. Eller om det är logaritmerna som tolkar mig. Speglar kanske den man är fick jag höra.
Den ständiga frågan vem man är… Eller vem har mandat att göra den definitionen? Tänker att om det inte finns någon utan för mig själv blir definitionen hänvisad till omständigheterna.
Tron ger mig ger mig mandat att själv göra den definitionen. Det är mitt ansvar.
Har en solblekt bok av Henri Nouwen i min bokhylla. Den har följt med boktravarna sedan 1986. Bläddrade lite i den när jag satt och drack mitt morgonkaffe. Lika gärna som att dela roliga youtubes kan jag dela några rader från boken. Kul.
Han talar om rädslan och hur den påverkar oss. ”But why are we so terribly afraid? Why is it so hard to find fearless people?” (s.3.) Det han sett i möten med människor är att det nästan alltid handlar om att det finns någon sorts hotfull figur som kontrollerar och skrämmer. Det kan vara Gud, läraren, doktorn, kyrkan (s.4) eller kanske det diffusa som kallas sammanhang.
För Nouwen verkar det som om rädslan är bottenlös. ”Fearful questions never lead to love-filled answers; underneath every fearful question many other fearful questions are hidden”. ”Thus, fear engenders fear”. (s.5)
Lätt att tänka att en man som Henry Nouwen inte skulle vara en del av denna fruktan. En man som gick ”all in” i det fromma livet som präst. Inget att frukta där inte. Gå på vatten borde ingå i grundkursen för blivande präster.
”Though we think of ourselves as followers of Jesus, we are often seduced by the fearful questions the world presents to us. Without realizing it, we become anxious, nervous, worrying people caught in the questions of survival: our own survival, the survival of our families, friends and colleagues, the survival of the church, our country, and our world.” (s.6)
Inte heller han kommer undan. Cred för att han är ärlig. Befriande.
Frågan är ju vilken som är vägen framåt. Tar man tid med människor kan man möta fruktan och rädsla. Och orkar man stanna upp ännu mer och möta sig själv kan man ibland ana kraften i sin egen inneboende fruktan. Inte konstigt kan jag tycka.
Men vad är alternativet? Finns det något?
Boken har undertiteln ”The journey from fear to love”.
”Why is there no reason to fear any longer? Jesus himself answers this question succinctly when he approaches his frightened disciples walking on the lake: It is I; do not be afraid (Joh 6:20). The house of love is the house of Christ, the place where we can think, speak and act in the way of God- not in the way of the fearfilled world… The house of love is not simply a place in the afterlife, a place in heaven beyond this world. Jesus offers us this house right in the midst of our anxious world”. (s.7)
Har han rätt i detta så har vi rätt lång väg att gå. Oavsett sammanhang. Längst är kanske kyrkans väg.
Kanske är det värt insatsen. För om konsekvensen blir, när livspusslet är på plats för en vit, manlig, medelålders villaägare, att man dränks av reklam från avloppsjouren så kastar jag mig hellre i famnen på någon som ger mig ett en strimma av hopp om ett alternativ.
Eller som Esbjörn Hagberg, exbiskopen i Karlstad sa i förra veckan ”Herre, till vem skulle vi gå?
(Yes, det är fastetid, vi är inne i stilla veckan och boken heter ”In the House of the Lord. The journey from fear to love. Henry J. M Nouwen)
