Dagens projekt: Dags för kommunitet. Något av en pop-up community så här inför och under fastan.
Detta odd community har endast en regel: Jag vill vara en kristen. Resten får man ta på annat håll.
Låter inte det som ett e-kloster? Vad är det för skit kan man höra de gamla ökenfäderna mumla medan sanden knastrar mellan tänderna. Well, jag har ingen öken att hänga i och ni hade inget internet så man får väl ta vad man har.
Då som nu.
Jag har även mött andra skeptiker till denna tanke.
Men good enough tänker jag. Sen kan det kvitta var man sätter ner sina fötter på morgonen. Ingen agenda, ingen strategi, ingen bakgrundskoll, inga referenser, inga CV, inga betyg, inga samfundsgränser, inga krav på språkkunskaper, ingen speciell plats, inga sociala krav på att passa in, ingen bedömning, inget jagande efter statistik, ingen verksamhet där människor blir objekt.
Endast en kommunitetsregel: Jag vill vara en kristen.
Detta kan man givetvis problematisera. Har jag verkligen förmågan att jag kan säga att jag vill vara en kristen? Inte alla skulle hålla med. Vad var det egentligen som Luther sa?
Behöver man inte träffas för att vara en kommunitet? Tja, vad är gemenskap? Varför är altaringen bara en halvcirkel?
Är inte detta ett synnerligen post-postmodernt sätt att förhålla sig till tro/gemenskap? Skulle tro det. (Och frågan är vad tiden som nu är definieras när det postmoderna mest skymtas i backspegeln). Sagt detta tänker jag att mycket handlar om det redan sagda.
Frågor på detta? Troligtvis rätt många.
Kanske handlar det mer om att hitta en öppning för att under fastan få skriva/fundera teologi och att den femtioårskrisande kanotförvaltaren kan få ta en paus.
Befriande på något sätt. För många.
