Idag tog vi farväl av en man som levt nittionio år. Värdigt avsked med ett genuint griftetal. Tror att det är samma känsla som infinner sig som när man paddlar havskajak i Stockholms skärgård. Det är en del kobbar och
skär som man ser samtidigt som man anar att det finns så mycket mer.
Kanske oundvikligt i ett griftetal. Total recap i ett griftetal skulle missa poängen. Eftersom det handlar om efterklang som ljuder i sin egen kraft.
Vem tillhör då dessa minnen och erfarenheter? Lika svårfångade som att försöka fånga en dimslöja som dansar en sommargryning med sina bara händer.
Och antalet blommor vid kistan? Skönjer ett mönster. Är det många blommor har man kanske gått för tidigt. Är det lite färre blommor kan det
vara tecken på ett långt och rikt liv. Så långt att alla ens vänner har gått vidare, kanske har barnen gått samma väg och kvar finns hemsjukvården.
Hur länge är ett liv meningsfullt? Hela vägen.
Noterar att tillvaron utan Gud tänker annorlunda.
Även den som befinner sig i total dimma kan i sig själv vara en megafon till de som följer. Håll fast vid urskiljningsförmågan, äg ditt liv och förstå vad som är viktigt och sant i livet.
När det gäller efterklang. Säljer ett svart Bluthnerpiano för fem kronor till den som vill göra sällskap med Brahms, Max Reger, Richard Wagner, Johann Strauss den yngre, Pjotr Tjajkovskij, Andrew Lloyd Webber, Albert
Einstein och The Beatles.
Just detta piano har vandrat från Leipzig, Kungstensgatan i
Stockholm, prästgård i Småland, ombyggd snickeriverkstad i Maria Park norr om
Helsingborg för att nu stå i en villa i Lund.
Avstämning med familj i slutet av dagen: Äldste grabben har haft nationellt prov. Temat var synlig/osynligt där en av texterna handlade om bakterier i naveln. Mellangrabben kommer hem och har löst Rubriks kub och när
minsta grabben hämtas efter en lång, kall och regnig dag konstateras det att
det bästa med dagen är att den inte är slut.
Respice post te! Hominem te memento!
Allt det där mellan kobbar och skär förmodar jag.
