Har en liten skogsslänt som skulle vara perfekt att odla lite äppelträd. Sagt och gjort så tog jag chansen att beställa några träd från England så här i pre-brexittider.
Efter åtta besök på terminalen, härliga samtal med diverse transportbolag och långa stunder i trevlig samvaro med Post Nords kundtjänst mötte jag plötsligt en som tog det där extra steget. Jag bad honom kolla i rummet bredvid.
Plötsligt infann sig en känsla av att jag ville både krama och pussa postmannen i någon sorts euforiskt glädjefnatt. Troligtvis undrade han vad det var för psyko som stod och ropade kärleksyttringar vid kassan eftersom han kanske inte var helt insatt i förförståelsen. Dock konstaterade han att han nog aldrig hade fått sådan uppskattning under sin tid på Post Nord.
Följande tankar ligger i efterdyningarna:
– Dagligen möter jag människor som på något sätt upplever att de inte finns i systemet. Hur de än gör, vad de än säger så kommer de inte in. Inte riktigt säker på att vi som är inne i systemet riktigt förstår vad det gör med en människa. Det ger perspektiv på när Jesus möter kvinnan vid brunnen, mannen i trädet, kvinnan som skall stenas etc.
– Dina äppelträd finns inte. Jo, de finns. Nej, de finns inte. Jo, de finns, nej, jo, nej, jo. Enligt min datorskärm står dina träd i Blackmoor. Gud finns inte, jo han finns, nej, jo, nej, jo. Han kanske finns men han är inte här i alla fall.
Jo, det är han, nej det är han inte, jo, nej, jo, nej, jo. Sträck fram dina
händer Tomas.
– Tanken var att jag skulle ta rygg på Luther som konstaterade att han skulle plantera sitt äppelträd idag även om han visste att jorden skulle gå under imorgon. Luther var inte direkt någon större prepper kan jag tycka. Gillar detta bekymmerslösa perspektiv. Befriande. Det mesta man oroar sig över inträffar inte och ändå envisas man med att gå runt och konka på eländet. Noterar dock att Luther levde pre-beställapånäteteländet.
Gick förbi min gamla grannes hus i veckan. Hon tillhörde de som mindes skotten i Ådalen och var tolk när de vita bussarna anlände till Sverige i krigets slutskede. Jag satte mig vid hennes sängkant och sjöng ”Blott en dag ett ögonblick i sänder”. Dagen efter fick hon gå vidare efter 106 års livsvandring.
Historiens vingslag.
Och nyckeln till bekymmerslösheten? I grunden tror jag den är utifrån given. Men en hjälp på vägen är nog färre prylar och ett viljebeslut. Känner inte någon som känner sig tyngd på väg ut från Sysav.
