Var på operan igår. Noterar att Malmös opera är vackrare än Köpenhamns.
Ingen värdering i det. Eller så är det en värdering. Klart att det språkligt
sett är en värdering. Det är även en upplevelsegrundad värdering och helt
plötsligt blir det ju en åsikt som liknar många andra åsikter i tillvaron.
Konstaterar att Köpenhamns opera helt enkelt ser ut som ett uppblåst skithus för att spara på textutrymme.
Schlagt sie tot, en opera om Luther och reformationen. Mitt i operan
får man följande smått bisarra upplevelse. Hur skall man hantera bondeupproret och Luther ropar ”Schlagt sie tot!”. Dräp dem!
Sedan helt svart i lokalen som följs av sjuhundra personer som ivrigt
applåderar.
Själv vet jag inte riktigt var jag skall stoppa mina händer.
Det tar en minut innan jag fattar varför Luther får rungande ovationer
för sina ord. Det är paus. Kaffepaus, ölpaus eller efterlängtat toalettbesök
får sjuhundra personer att gemensamt klappa i händerna och själv går jag vilse i dramaturgin.
Skönjer även en viss problematik med upplevelsegrundade åsikter och
människor i grupp. (Hej svoger. Faktisk tror jeg ikke, at ert operahus ligner et oppustet lorthus. Bare forsøger at problematisere grundlæggende for folk i grupper og erfaringsbaserede meninger. Jeg vil også gerne besøge dit hus i fremtiden).
Följande efterdyningar på denna opera börjar ebba ut. Konstaterar att
man behöver tänka igenom vad i det Lutherska arvet man tycker är bra och vad man behöver ta avstånd från. Tänker även att man som evangelisk-luthersk kyrka har ett särskilt ansvar att ta avstånd från antisemitiska strömningar så man inte förstärker det tidlösa judehatet. Direkt motbjudande tendenser finns fortfarande i vår stad och inom kyrkans väggar hur det nu är möjligt att vara så infernaliskt korkad.
Vad tror du själv då? Landar i det allmänkyrkliga. Tilliten till och friheten i Kristus. Tänker att det räcker för mig.
Luther på operan och Guds lydiga revben på Malmö stadsteater. Det känns
som om samhället kollektivt bearbetar sin barndom på något sätt. Risken för det kategoriska är påtaglig som för vilken bearbetande dysfunktionell familj som helst.
Med risk för kulturchock, i betydelsen stor dos kultur på samma vecka, tog vi oss över till Louisiana. Tips är att inte åka över till Danmark när danskarna ber på den store bededagen. Inte direkt ensamma i lokalen.
Anyway, Pipilotti Rist hade störst och mest i sin gränsöverskridande
konst. Frågan är dock om detta tema inte har börjat att trampa vatten och att risken för tugg är överhängande.
Roligast var dock Hans-Peter Feldmanns tavlor. Rekommenderas.
Skall ta mig till tåget och åka upp till Göteborg och springa en runda. Risken för ”walk of shame” är överhängande. Mot slutet av rundan springer man först uppför Avenyn för att sedan springa nerför. Sociala trycket där och då gör att där vill man helt enkelt inte promenera.
Siktar in mig på topp tio men anar att man får jobba lite på det med startnummer 52.485. Det viktiga är dock att man får sin T-shirt så man kan visa ungarna på gymmet att man fortfarande hänger med. Att komma till gymmet med sin medalj runt halsen känns lite för mycket.
