Skulle ta en veckas ledighet. Måndag 08:00 var ”the bucket list” för veckan klar. 08:15 kom dubbelt ryggskott hur det nu är möjligt.
Noterar att tillvaron inte bryr sig särskilt mycket. Hängrännan hänger kvar på samma ställe, listen i vardagsrummet som har väntat i åtta år på att komma på plats lyser fortfarande med sin frånvaro och bilen är lika skitig som vanligt.
Tid för stillhet och kontemplation. Så sjukt mycket inte min grej. Det borde vara.
Tog mig till Tomas och betalade 580 kr för en kram. Eller två kramar blev det. Gick därifrån med en undran om det här med kiropraktik är på riktigt.
Såg sju avsnitt på play om hur Leif G W Persson skulle lära Lotta Lundgren att jaga. Idag tog jag mig till affären och förundrades över att jag vid hemkomsten packade upp tre påsar veganfärs.
I ryggläge hinner man i alla fall lyssna till en hel del. Många som kämpar. Engdal, Frostensson och Virtanen radar upp sina böcker och försöker förklara, eller i bästa fall sätta ord på avståndet mellan piedestalens topp och golvet som den står på.
Lundell kämpar på med sitt bagage, Myrdal likaså, i något som kan liknas vid ett försök att fånga en skenande tillvaro som man en gång i tiden var en del av, och rent av drev på, men som nu mest verkar uppfattas som en buss i horisonten.
Hann igenom ”En helt vanlig familj, en roman om ett brott”, av Mattias Edvardson. Lundafamiljen där han är präst, hon jurist och tonåringen Stella som hamnar i trubbel. Om fasad, hjälplöshet och den enorma kraft som ett faders/modershjärta bär på.
Och om veckans retorik… Känns mest som om man står och vinglar i det kategoriska vinddraget efter den där bussen i horisonten som inte ens hann stanna vid hållplatsen (en erfarenhet som stadsbor inte fattar vad det innebär).
Landar återigen i att det faktiskt bär, den där tilliten och friheten i Kristus,
vilken tenderar att inkludera både hängrännan, veganpytten och högstadiedrevet.
Good enough, good enough.
