Då har det uppstått ett problem i sommaridyllen. Sågade ner alla träd i våras och nu står jag med tre hängmattor i famnen.
Kanske blir denna sommaren hammockens återkomst. Som jag minns den från barndomskompisarna var den orange/brun/gul med fransar i taket.
Har sett igenom alla avsnitt av ”Herrens vägar” på svtplay. Relationer, sorg av förlorat barn, kallelse, skuld/skam/förlåtelse, äktenskap, makt, institution/individ etc. Trots traditionell förutsägbarhet, schabloner och förenklingar så finns det en nerv i den danske folkekirkepraestens ångestdrivna tillvaro.
Frågan landar i passionen. Hur bevaras passionen i herdeskapet? Eller passion överhuvudtaget?
Lyssnade på Blondinbellas leavingspeach i form av sommarprat. Även hon var inne på samma spår. Att bevara elden i bröstet, skapa utrymme för att fälla ut vingarna etc. Flygplatsböcker, präst eller sommarprat brottas med liknande frågeställningar, men svarar olika.
Men det var egentligen inte det som fick mig att skärpa lyssnandet. Det var pratet om skav.
Hur får man ihop talet om kyrkans prat som en kropp med många delar, alla är olika, alla behövs och svagaste delen som skall upphöjas för att alla skall få samma omsorg? Så långt tror jag alla är med på tåget. I teorin.
I praktiken ser det väldigt annorlunda ut.
Men det är när man läser vidare som de verkliga problemen uppstår. Varje del är sammanfogad som Gud vill ha det. Alltså inget man väljer. Tvärstopp både i teorin och i praktiken. Och det är nu som Blondinbella pratar om skav (nej hon pratar inte om kyrkan).
Allt som skaver är en möjlighet. Alltså är alla som skaver en möjlighet. Det handlar inte om konsumtion förpackat i en mjuk andlig låda där bedömningsförmågan om det är bra eller dåligt, givande eller drygt är så finmotoriskt utvecklat att en ens humla till slut inte vågar flyga.
Skönt att det löste sig redan första semesterdagen.
