Tog blommorna från kyrkans altare och körde ner till Sergels väg och la dem i blomsterhögen där den unga mamman blev avrättad när hon var ute och gick med sitt nyfödda barn.
Inser att risken för Notre-Dameseffekt är sjukt överhängande. Man upprörs i själen men efter ett tag återgår allt till det normala igen. På ytan i alla fall. Kanske är det så att just den upprörda själen blir ännu lite mer trött, ännu lite mer avtrubbad.
Vet inte varför, men jag saknade något från kyrkan. Ibland kommer det små böner farande från en biskop när något tragiskt har inträffat på vår jord. Ibland upplevs de som lite aparta, men det var just det jag saknade där och då när våra hittills kända moraliska, emotionella och intellektuella
koordinater plötsligt imploderade framför våra ögon.
Eller var det mer barnet som behövde en hand att hålla i men som snabbt övermannades av att en bra karl reder sig själv. Fick en kram av en förbipasserande som trodde att det var jag som kramade henne. Kanske var det tvärt om.
Hade en begravning utan anhöriga. Förundrades över den blomsterprakt som jag mötte i kyrkan. Det skulle ju inte finnas några sörjande. Insåg att det var den avlidne som hade beställt blommorna till sin egen begravning.
Först blev man lite missmodig och tänkte att detta är ensamhetens yttersta utpost för att sedan sakta inse att detta är vad värdighet handlar om. En markering mot dödens dårskap och en bekräftelse på människans höghet.
Brottas mer med det som kallas kremation direkt.
Vad är en människa att du tänker på henne? Denna tidlösa brottningskamp.
Anyway, låg i min solstol och såg hur svalorna drog rundor högt uppe i luften. Tänker att nästa gång jag lyfter blicken är de borta. Hängde inte riktigt med denna gång heller.
Skördade min första skörd i den nyplanterade äppellunden. Fyra äpplen blev det.
Förhoppningsvis finns det lite utvecklingspotential i denna Lutherska
bekymmerslöshetsverksamhet.
Min första blomma som jag minns var blomman för dagen. Ett frö i en kruka och jag gick i första klass. Tidsdefinition.
