Efter att ha lämnat lillkillen på skolan cyklade jag ner till badet. På morgonen är det synnerligen seniort. Lugnt, värdigt och inga bomber i bassängen.
Gubbarna simmar några längder för att sedan hänga vid poolkanten och babbla. Känns som en allmän positiv målbild för ett liv i pensionen när det är dags.
En broder i gruppen stapplar dock plötslig ut i omklädningsrummet och hämtar ett paraply.
Återkommer och ställer sig på kanten med paraplyet, simglasögon och badmössa. Klättrar vidare upp på svikten, fäller upp paraplyet och hoppar.
Och jag tänker att han ser ut som Mary Poppins med sitt paraply om Mary skulle vara en Italiensk man i sjuttiofemplusåldern.
Oavsett sjukt otippat tänker jag när jag simmar förbi.
Arga badvakter och jag hinner med åtta längder under samtalets gång där den äldre mannen gestikulerar, pekar, förklarar och ler.
Själv tänker jag att det är hoppfullt.
Supercalifragilisticexpialidocious heter i alla fall sången från 1964 i filmen Mary Poppins och beskriver användandet av ordet som ett sätt att mirakulöst prata sig ur svåra situationer.
Tror att det var just det som skedde vid poolkanten. Sådan vill jag bli som pensionär. Ett kinesiskt spikhus i badbyxor. Undrar om och när den insikten kommer att infinna sig.
Anyway. Vise männen har åkt hem igen, julen är över, granarna är borta och krubban nerplockad som traditionen bjuder (yepp, det var 7 januari 1131 som Knut Lavard blev mördad. Att man sedan på 1600-talet valde att flytta fram tjugodagknut en vecka på 1600-talet känns mer som en modern fling i sammanhanget.)
Dags för vår, fastetid, en tur med snowboard (dock med väl surrad stödskena) och tulpaner på bordet.
Skönt att livet går vidare.
