Har ett gammalt golvur som jag ärvt av mina föräldrar. För det mesta står det stilla eftersom det har ett klockspel som slår varje kvart och en längre slinga varje heltimme vilket gör det svårare än normalt att få en hel natts sömn. Klockspelet har dock kärvat det senaste halvåret, kanske som ett tecken i tiden, och därför kändes det viktigt att det kom igång igen inför advent. Nu slår det igen som självaste Big Ben i London och varje gång den gör det flyger tanken förtiofem år tillbaka i tiden till ett gult trähus långt ut i den småländska skogen.
Ett beslut. Ett beslut att läsa färdigt Ålevangeliet av Patrik Svensson som påbörjade någon gång i somras. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, som underrubriken lyder. Viss förundran över hur något så uppenbart kan förbli en så väl borgad hemlighet, ett mysterium. Men lika mycket som den handlar om ålens liv och leverne handlar boken även om ursprung och sökandet tillbaka, både för ål som författare. Detsamma kan man säga om förlorad son som för golvur, för ställbart munstycke på moped som för Augustinus, för julpynt som för tradition.
”Så återstår trots allt den fråga som gäller såväl för ålar som för människor: Hur vet de vilken väg som tar dem tillbaka till ursprunget? Hur hittar man hem? Att man vet destinationen råder det ingen större tvekan om. Frågan är hur? Hur vet ålarna detta?”
”Men hur de vet är en av de gåtfullheter som ännu återstår av ålfrågan, ett av de mysterier som även forskare kärleksfullt håller fast vid.”
Historiska museet i Lund dammade av sina arkiv i veckan och berättade om en kalk från Fosie kyrka som de hade i sina gömmor och som kom till kyrkan i mitten av fjortonhundratalet. Gissar att det var Rasmus Loge, en fd kollega, som såg till att den införskaffades till kyrkan när det begav sig. Ungefär samtida med att det Bysantinska riket brakade ihop.
Vägen tillbaka är inte en liten simtur i blindo. Inte i trons värld i alla fall.
Hittade en inspelning i en av lådorna i arbetsrummet som min pappa gjorde någon gång i början av sjuttiotalet. Min pappa sitter och samtalar med sin pappa och mamma om släkten så som de kände den. Min far har en stockholmsk dialekt, nästan som i gamla tiders filmer, farmor talar klart och tydligt gotländska, farfar verkar tala någon sorts blandning av småländska och stockholmska och plötsligt bryts intervjun av någon som bjuder till kaffe. Jag vet att det är min mamma. Hon talar skånska.
Och mitt i intervjun är det ett golvur som slår fyra slag följt av en melodi som för tanken till ett gult hus långt in i den småländska skogen.
Lord, thou madest us for thyself, and we can find no rest till we find rest in thee, för att ta rygg på Augustinus i frågan om ursprung.
Gott nytt år, ett nådens år.
