Försöker hänga upp mitt minne på händelser, människor som kom i min väg eller saker som bara var. Till barndomen hör helgmålsbön i vårt hus. Väl medveten om att så inte skedde i varje hus och hem. Men i mitt hem var det så.

Det ringer till vila och veckan går ut, Guds sabbat sig nalkar och möda tar slut.

Tillbaka till den lilla byn i skogen vid kanten av sjön och till golvuret som slog sina sex slag. Sex slag som signalerade att mödan var slut, veckan gått ut och att det var dags att vila.

En helt obegriplig uppmaning för en sjuåring. Dels utmaningen att sitta stilla och dels fundera på Gud och det som var sabbat. Men ett minne som förtiosex år senare omvandlats en känsla av något som var men inte längre är.

Jag hade gärna, om det var möjligt, gått tillbaka uppför grusgången till det gula huset, in i den stora salen med det varma ljuset från kvällssolen och satt mig på en stol bredvid människorna och lyssnat till psalmsången.

Vad är det egentligen som inte längre är? Jag gissar. Troligt är det gemenskapen, i grunden så självklar och bekymmerslös. Men kanske var det även känslan av rytm, tillvaron som stannade upp, tog en paus och allt som blev stilla. Helgen som gick i mål.

Tror dock att skärmen fanns där då som nu, om än i något begränsat format. För efter helgmålsbönen samlades familjen framför tv´n. Kanske inte alltid, men det är vad minnet erbjuder. Även tv som gemenskap, tv-kanna och frånvaro av fjärrkontroll.

Googlar fram TV-året 1975. Nygammalt med Bosse Larsson, Herrskap och tjänstefolk, premiär för vi i femman, Sylvia Vrethammar show med Göran Fristorp, Dans på logen med Tore Skogman, premiär för Gäst hos Hagge, med Hagge Geigert, premiär för Vilse i pannkakan med Staffan Westerberg och Emil i Lönneberga och Francois Bronett bad alla om största möjliga tystnad.

Allt har sin tid. Så även vilan.

1.
Det ringer till vila och veckan går ut.
Guds sabbat sig nalkar och mödan har slut.
Tack, evige Fader, för hälsa och frid
och nådenes gåvor i nödenes tid.

2.
Du varit mitt stöd i mitt anletes svett,
min börda du lättat, mitt bord du berett.
Och om i min blindhet jag knotat ibland,
du tog dock ej från mig din skyddande hand.

3.
Förlåt mina brister, och giv att alltmer
din nåd jag förnimmer, din sanning jag ser.
Ack, öppna mig ögonen, Gud, för ditt ord,
som bliver, då himlen förgås med vår jord.

4.
Det ordet skall vara min tröst och mitt ljus.
I morgon det ljuder ännu i ditt hus.
Jag dit med de fromma så gärna då vill,
och själen hon längtar och trängtar därtill.

5.
Lär mig då besinna mitt eviga väl,
upplys du mitt sinne, upplyft du min själ
från levernets oro och sorg och besvär
till dig och till det som evinnerligt är.

6.
Det dröjer ej länge, så är det förbi
med färden i världen och tingen däri.
Vad blev det väl av mig, om, Herre, ej du
mot mig var barmhärtig och nådig ännu.

7.
Mot målet nu vill jag så vandra min stig,
att synden ej skiljer mitt hjärta från dig.
Min omsorg om själen förena jag skall
med trohet och flit i mitt jordiska kall.

8.
Till detta beslut att ej glömma ditt bud,
välsigna min gudstjänst i morgon, o Gud.
När åter jag börjar min veckas besvär,
ett steg jag då närmare himmelen är.