Sista dagen innan semestern hamnade jag i en fin men aningens låst argumentation om lokalbokning där motparten till slut lägger fram argumentet att Gud är ju svensk. Bra argument för jag tappade lite fattningen i sökandet efter vilken krok jag skulle hänga upp mitt svar. Såg för mitt inre hur Augustinus skakade på huvudet där han stod på den algeriska badstranden. Jag hittade ingen krok för hela kyrkohistorien stod bara och skakade på huvudet och tittade bort.
Men tänk om. Folkhemmet varandes himmelrike som uttryck för det något slitna uttrycket realiserad eskatologi, nu men ännu inte. Vid en första anblick verkade tankegången något udda men med inför det stundande kyrkovalet lyser dock perspektivet ”ännu inte” med sin totala frånvaro.
Även om jag råkar bo i Sveriges motorkulturskymningshuvudstad tänker jag att Epa-traktor nog är en helsvensk företeelse. Att såga av en bil på mitten och se till att den bara går att köra i trettio kilometer i timmen är unikt för vårt land. Unikt, sympatiskt och som en rullande uppmaning till alla oss andra att i semestertider stressa ner.
Hittar spellistan ”Epa-traktorhits, Musik för Duetter och A-traktor”. Med låtar som polisen, Valhalla, Ragga Epa, Gasen i botten och Som en riktig man ur albumet Tankad, packad och klar får en att med spänning se fram emot kommande psalmförslag till den nya psalmboken.
Det är inte mycket som är planerat inför stundande ledighet. Anar att det kanske är just det som är själva hemligheten med semester. Good enough med två äppelträd och en hängmatta.
Hansson De Wolfe United. Iskalla killen (full av mänsklig värme) 1979: Som att gunga sin själ i en hammock. I ett solsken där solen är du. Gunga sin själ i en hammock. Och du är vinden, som svalkar mej nu. Nånting som jag älskat ser jag hos dig, ja, nånting som jag älskat ser jag hos dig. Ingenting är nånsin givet med dig, nej, inget är nånsin givet med dig. Det vi möts om imorgon liknar ingenting idag. Så det jag ger, det ger jag till dig och det jag vill, det vill jag med dig. Vi går tillsammans som det faller oss in. Den sången har en fin melodi. Den vill jag gunga, gunga i. Värmen som jag känner får jag från dig…
Hur var det nu då? Existens och essens. Vilket kom först? Lite som hönan och ägget. Är vi först för att sedan vara och finns det något som föregår mitt varande och som kanske, i bästa fall, kan anas i en hammock? Anar att Augustinus nog skulle rösta på essensen först medan Sartre satsar allt på existensen som första kort. Båda är dock borta så det är väl upp till mig att begrunda i ett stilla hängmattegungande.
Igår fick min son som konfirmationspresent av min bror vår fars gamla keps. Så frågan om vad som är vad och vilket som kommer först är definitivt ett öppet race.
