”Livet må forstås baglæns, men må leves forlæns” sa Kirkegaard när det begav sig. Inser att någonstans under resans gång har pendeln slagit över från en längtan att veta hur framtiden skulle se ut till att tycka att det oförutsägbara inte är så tokigt det heller.
Som bonaden över soffan i den småländska stugan: ”Gårdagen är förbi, morgondagen har vi inte sett, men idag hjälper Herren” och gissar att det är en travestering på det som Miss Li gör med orden ”Lev nu, dö sen. Tänk inte mer på morgondagen även om regnet bara öser. Har varit där på botten, ja, det löser sig. Det skiftar snabbt även om molnen ligger över dig…”.
Vardagsrummet ser ut som ett bombnedslag. Kartonger, kassar och högar av saker i ett försök att skapa struktur inför den kommande flytten. Påminnelsen om att man inte är en svala som helt plötsligt bara glider iväg söderut är påtaglig.
I början av nittonhundratalet satt Arnold van Gennep någonstans i Frankrike och knåpade ihop boken boken Les Rites de passage. Osäker på om även han höll på att flytta och desperat försökte få någon sorts struktur i huvudet över det som var på väg att hända eller om det var något annat. Oavsett så menade han att initiationsriter har tre faser, en separations, en övergångs och en inkorporeringsfas.
Något som kanske är som tydligast i det mycket svenska begreppet ”after work”. Lika svenskt som slipsnålen.
Själv tror jag att alla tre faser pågår samtidigt. Lite som en tårta. Kroppen förändras, man tar avsked av föräldrar, barnen förbereds att flyga ur boet, man flyttar, stadsdelen byggs ut, första tågluffen och sista charterresan, politiken som blir obegriplig och kyrkan som inte känns igen, första cykeln sista bilturen.
Frågan är om det inte därför som vi envisas med att sätta ljus på tårtan för att sedan fräsa ut en massa bakterier över grädden. Just som en påminnelse om att idag hjälper Herren. Dopljuset genom livet, ljusen kring kistan och önskan om att det eviga ljuset skall lysa över personen i fråga, och tårtljusen som lyser över alla pågående faser.
Buu. Spekulation både ser och hör jag i mitt inre från domarbåset utmed sargen.
Oavsett kan jag tycka att Kirkegaard var något på spåren. Det retroperspektiva är vilsamt för det som man både står i och inför.
Satsar fem spänn på att Miss Li hade några fromma människor i tidigare generationer som både trocklade bonader och sjöng Lina Sandell.
”För nu tackar jag livet och höjer mitt glas. Jag tar inget för givet, baby, du och jag. För nu tackar jag livet och ingen jävel kan hindra mig. För vem har sagt att dagar som gått kommer igen?”
Anar vart hon är på väg även om jag till slut tappar tråden ”Och jag har aldrig nå’n beef med folk. Mamma sa alltid till mig: “Linda, skit i sånt”…”.
