Lyckades flytta hela husets bohag i vår gamla Volvo. Från villa till radhus. Från villa till återvinningen. När jag en sista gång checkade in på Sysav stod det besök nummer 23.
Allt togs med Volvon förutom det gamla pianot. Ett gammalt Bluthner som en gång i tiden stod mitt i en våning mitt i Stockholm. Detta gamla piano står nu mellan hall och kök. Längre än så kom det inte. Även om dess framtid i detta hus är oviss så håller den sig kvar.
Arvegods.
Hade sex flyttgubbar i hallen som febrilt stod och räknade och förklarade att de tillsammans med pianot vägde ett ton. Trappan var konstruerad för att kunna bära etthundrafemtio kilo.
Men om jag var villig att ta ansvaret för gubbarnas säkerhet och berätta det under inspelning så var de självklart villiga att ge det en chans.
Även om jag tillhör en bransch där gå på vatten är en möjlighet så befinner man sig i den delen av kyrkohistorien då man drillas hårt i frågan om arbetsmiljö.
Därav ett gammalt Bluthner mellan kök och hall.
En gång i tiden samhällsmarkör, pianolektioner och väckelsesånger är nu ett arv med tyngd. Och kanske är det just i själva pianot som arvet blir som mest påtagligt. Man måste förhålla sig till det, nästa generation försöker placera det, ytterligare nästa hittar sina stycken och på blocket finns det i skrivande stund över sextio pianon under rubriken bortskänkes.
Eller så är det helt enkelt bara ett piano. Varken mer eller mindre. En trälåda, gjutjärnskonstruktion, strängar och ett klaver.
Som kyrkan. Bara lite sten, bänkar av trä och färgade glasfönster. Alternativt så får man det att ljuda, nya stycken spelas och man lyckas placera det i en hörna av huset samtidigt med vetskapen om att det finns över sextio pianon under rubriken bortskänkes.
Som människan. Bara lite molekyler, kroppsdelar och olika färger på iris. Alternativt ser man valv efter valv för att travestera broder Tomas.
Som pianostycket. Enbart vibrationer, materia som möter materia och ljudvågor. Alternativt får det vingar genom de joniska, doriska, frygiska, lydiska, mixolydiska, eoliska och lokriska tonarterna.
Kanske är det så att man ser det man vill se. Fast ibland känns det som om man inte har getts något val. När jag nuförtiden tittar åt ena hållet ser jag domkyrkan, åt andra hållet katolska kyrkan, skulle jag gräva nedåt hamnar jag bland gravarna till en gammal kyrkogård och tittar jag uppåt anar jag staden ovan molnen.
Det är då det sker. En vän berättar att någon har skrivit en bok om kvarteret. Jag går ner till bokhandeln och hittar boken ”Jord och gudar” skriven av Maria Kuchen.
En dag har de grävt upp gatan framför min ytterdörr. Författaren betraktar graven som kommit i dagen.
Sidan 50: ”Dominikanbrodern jag drömmer fram, svartbrödramunken som aldrig fanns men ändå finns, döper jag till Mikael”.
Sidan 51 ff: ”Om han levt i min tid- skulle insikten om koldioxidutsläppens effekter ha trumfat hans fascination för förbränningsmotorer? Förmodligen inte. Istället skulle han väl glad i hågen leva i nuet och skaffa sig en motorcykel”.
Sidan 54: ”Nu slår jag mig ner på trappen och tar en rök med min okände granne. Kanske är skelettet i gropen kvarlevor efter en församlingspräst”.
Sidan 56: ”Samtidigt finns det en osynlig kyrka som inte bärs av värdsliga makt- och framgångsanspråk utan av uppriktig tro. Jag vill föreställa mig att min nyfunne granne hörde dit, att ett äkta siktdjup fanns i hans själ”.
Själv blir jag lite osäker på vem som är vem, var, när och hur. Men själv klurar jag med min knarr på samma plats, en Rex 1952 på 200 cc.
