Då har vise männen dragit vidare. Samma misstag varje år.  De läser sina skrifter och spanar på sina himlakroppar men knackar ändå på fel dörr när de kommer fram. Faller på eget grepp om hur saker och ting borde vara. Men inte är.

I tider av omställning blir frasen ”Hädanefter blir vägen väglös” påtaglig.

Nu blir det trassligt: Hamnade på Sigtunsastiftelsen innan jul. Denna plats har kopplingar till Bjärka Säby genom familjen Ekman och där trådar till boken ”Hädanefter blir vägen väglös” är högst påtagliga. I källaren på Sigtunsastiftelsen finns Hjalmar Ekströms bibliotek som i sin tur har kopplingar till tankegodset den väglösa vägen.

Efter vistelsen i Sigtuna äter jag julmiddag med min syster på Pastis i gamla stan. Där och då inser jag att jag sitter snett emot Köpmangatan 10. Det var där som lykttändare Carl Flodberg och tullskrivare Henrik Schager i början av nittonhundratalet satt med sitt gäng som senare skulle komma att kallas Flodbergskretsen. Ett ekumeniskt sammanhang med fokus på det inre livet och som Hjalmar kommer i kontakt med. Det inre livet som beskrevs som just det ”väglösa landet” som ett landskap ”där man kunde gå överallt-utom dit man planerat att gå” och som ”Landet Tvärtemot”.

Och poängen med detta dribblande?  ”Var och en har sin egen väg att gå. Den enskilde är ensam inför sin Gud. Den religiösa upplevelsen blir olika hos skilda individer beroende på att dessa har varierande behov, förutsättningar och erfarenheter. De befinner sig inte på samma plats och därför blir vägen till samma mål inte identiskt lika för någon.” (Halldorf, Hädanefter blir vägen väglös).

Vad hände med Hjalmar? Han fick tjänstledigt på livstid från sitt kyrkliga uppdrag och blev skomakare i Helsingborg. Och året innan Hjalmar dog stod Elvis Presley i Mempis och sjöng:

”Wise men say. Only fools rush in, but I can’t help falling in love with you. Shall I stay? Would it be a sin. If I can’t help falling in love with you? Like a river flows. Surely to the sea Darling, so it goes. Some things are meant to be. Take my hand. Take my whole life too. For I can’t help falling in love with you”.

Kanske sammanfattar Elivs vise männens erfarenhet där de sedan satt i Bagdad och pustade ut efter resans strapatser: ”Wise men say. Only fools rush in, but I can’t help falling in love with you.”

Min gissning är att även om vägen blir väglös så behöver man en inriktning, ett kompass. Och i allt detta virrvarr så är det påfallande tydligt vad det är. Och blir bokstavligen mitt genom att det just faller på mig (andra ord: drabbad eller försyn).

Och i min källare står det en lite träkista med skomarkarverktyg som tillhörde min farfars far som blev hans väg bort från det fattiga soldattorpet i Småland.

Ibland blir det dunkelt tänkta det dunkelt sagda påfallande tydligt.