Mikael Göth

Ersta den 12/6 1964

En eftermiddag för litet sedan hade jag mina vägar genom Södermanland mot Mariefredshållet till. Jag önskar, att jag hade kunnat ta med Er alla, som inte har möjlighet att komma utanför sjukrummet på den färden. Den fagra sörmalandsnaturen stod i sin underbaraste fägring. Eftermiddags- och kvällssolen göt värme i färgerna. Man hade sannerligen inte behövt anstränga sig mycket för att finna en passande färdpsalm:

Av rika löv är grenen full,

Och jorden täckt sin svarta mull

Med sköna gröna kläder.

De fagra blommors myckenhet

Med större prakt och härlighet

Än Salomo dig gläder.

Det var väl den förunderligt vackra sommarkvällen, som gjorde, att jag lockades vika av från autostradan och söka mig hemåt på småvägar. Av vad jag kunde förstå av kartan, skulle jag välja en mycket liten väg, som skulle föra mig över ett smalt näs, där jag antog att jag skulle få en hänförande utsikt över Mälaren. Jag hade väl inte kört mer än en eller högst två kilometer, förrän jag plötsligt möttes av en stor vägskylt: ”HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄG”. Jag hade inte annat att göra än att vända min bil och söka mig fram på andra vägar. Men jag ville åtminstone konstatera, hur vacker det i verkligheten var, det som jag anat genom kartans hjälp. Därför gick jag till fots återstoden av vägen till målet. Mina aningar blev helt överträffade. Att söka beskriva med ord vad jag såg, skulle väl närmast förstöra minnesbilden. Jag kan väl dock säga, att vad jag såg stämde mig till tystnad och andakt.

Kanske att vi litet var på vår färd plötsligt stött på en sådan skylt: ”HÄR SLUTAR ALLMÄN VÄG.” På den allmänna vägen färdas många och där har man så bråttom, att man varken tänker på på hurdan vägen är eller att den kanske kan förändras – ja, rent av ta slut. Men plötsligt upphör ALLMÄN VÄG. Den bit av min väg, som nu ligger framför mig, ter sig kanske inte så lockande. Min ENSKILDA VÄG, som jag måste beträda, är kanske sjukdomens svårframkomliga och krokiga väg, där ovissheten ligger på lur bakom varje vägkrök. Eller är det ensamhetens skymningsmörka väg,  som leder över något som känns som kallfuktiga kärrmarker. Eller blir det ENSKILD VÄG för mig att pressa mig fram i trötthetens uppförlut?

Vi ryggar tillbaka. Varför fick jag inte fortsätta på den ALLMÄNNA VÄGEN? Varför måste jag vika in på ENSKILD VÄG ensam, trött, missmodig? Frågetecknen står som grindstolpar på var sin sida om vägen. Men se närmare på vägen! Avtecknar sig icke fotsteg i gruset från en vandrare, som gått före? Den Vandraren sade en gång: ”Se jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” Är det kanske den här vägen vi måste ta för att nå det mål, som inga ord kan beskriva? Vägen är banad av Honom, som går före.

Eder tillgivne

Einar Göth

Ersta den 5/6 1964

Jag, liksom många, många andra i vårt land och förmodligen också i andra länder har idag genom TV varit med vid den högtidliga prinsessvigseln i Storkyrkan. När musiken och den mäktiga psalmsången hade förklingat under kyrkovalven, fick vi lyssna till vigselritualets nästan underlig välkända ord: ”Äktenskapet är av Gud instiftat…” Samma ord, som uttalades inför denna högtidsklädda, glänsande församling, uttalas vid vigsel även i den enklaste landsortskyrka eller på en pastorsexpedition inför två människor, som stå i begrepp att ingå äktenskap. Ramen kan vara högst olika, men själva konstverket är detsamma. Just därför blev kanske orden i sin enkla dräkt så majestätiskt mäktiga och trygga.

Hur har inte människor under seklernas gång haft behov av att börja nya skeden i livet inför Guds ansikte. Man insåg, att varje ögonblick av livet behövde vara inställt under Guds mäktiga hand. I en psalm från detta sekels början sjunger vi:

”Allt fick sin vigning i kyrkans famn:

Brudgummens löfte till bruden,

Hemmet, de nyföddas kristna namn,

Kämparnas färd till den sista hamn,

Fanan och kungaskruden.”

Jag har i min ägo en gammal psalmbok, som är tryckt år 1796. Det är en vacker psalmbok, med vackra träsnitt, som illustrerar olika delar av den kristna tron. Dessutom är den väl bibehållen. Men det värdefullaste med den boken är vad som skrivits förmodligen av den första ägaren på de två första bladen. Med tydligt snirklade bokstäver står det skrivet: ” Jag Christina Catarina Jons Dotter är född den 27 Februari 1779.” Om denna kvinna vet jag ingenting om utom vad hon själv skriver om på bladets andra sida: ”Dänna bok Fick jag Christina Catarina Jonsdotter Till Skienks af min Kära Mann Jonas Erson När Wi  förlowades I Bränninge By den 1 Januari 1799.”

Mer än 150 år har gått sedan den dagen i Bränninge By, då dessa två människor lovade varandra tro. Trolovningsgåvan talar sitt tydliga språk. De ville ha Gud med. De ville ta detta steg under Guds välsignelse. Hur gestaltade sig sedan livet för dessa två, Christina och Jonas? Jag vet inte. Förmodligen blir de aldrig annat än namn för mig och ändå är det, som om jag kände dem så väl. Och medan jag vänder de gulnade bladen i boken, låter jag tankarna gå. Hur många har före mig bläddrat i den här psalmboken? Den fick säkert vara med både vid högtid och vardag, i glädje och sorg. Och nu hittar jag en psalm, som inte längre finns i psalmboken, men som ännu trots sin kantighet och otymplighet kan trösta ett människohjärta:

Driver dig nöd och tvång,

Till Gud vare din gång:

Förvisst du det då finner,

Att din armod försvinner.

Gud kan din ångest vända.

Det står allt i hans händer.”

Eder tillgivne

Einar Göth